Paintspeeling

Jag sitter på balkongen, med duntäcket runt mig och spelar "night after night" till regndropparnas smatter. Tänder en cigarett och njuter av lugnet. Jag tar det lugnt. Första gången jag riktigt kan känna efter, och säga att jag tar det lugnt. Det här var det bästa jag gjort på länge, utan tvekan. 

Min sköra röst blir som en del av regnet. Ljudvågorna blandas med fukten och smälter samman till ett enda musikaliskt regn. Tonerna från gitarren pressar sin genom dropparna och medverkar i sången. Jag sjunger för regnet, och regent sjunger för mig. Det här är min fristad, mitt lugn, mitt liv.

Såhär i slutet av terminen blir det en del filmtittande, speciellt på språktimmarna. På engelskan har vi sett "Match Point"  (varning för avslöjanden ur filmen!) som handlar om en velig irländare som inte kan bestämma sig hurvida han ska leva sitt liv med den han älskar, eller behålla tryggheten han redan har i sitt liv. Slutar med att han skjuter sin älskarinna, som dessutom är havande med hans barn, och behåller tryggheten bestående av rutiner. Djupare förklaring än såhär får ni inte, tillräckligt talande, och jag tror ni vet vad jag syftar på... Vad lär vi oss av denna film? - never fall in love with an irish boy, you will get killed. 

...Förväntningar blir till besvikelser


Jag slutar skriva, här och nu. Det här blir det sista. Aldrig mer något bloggande, aldrig mer några skriverier, aldrig mer onödvändigt pladder, aldrig mer  "poesi" , aldrig mer--


Det enda jag trodde aldrig skulle kunna lämna mig... 
Min enda trygghet.

To do:
1. Plugga biologi
2. Plugga psykologi
3. Plugga svenska
4. Plugga GeMu
5. Plugga ... nä, nu får det räcka.


Det var någonting jag skulle skriva... något smart?
- Jag har glömt bort vad det var

Hursomhelst; jag är förmodligen sämst på att plugga.

Helgen bjöd på många memorabla ögonblick innefattande arbete, maskerad, dyrt "stulet" vin, barockmusik, stiliga män i kavaj och nattsällskap. Min övertygelse har förstärkts ytterligare en aning. Dock infann sig även vankelmod och miljöförstörning på schemat som kompensation till en annars väldigt bra helg.

Jag läste nyss ett inlägg av en god vän till mig som jag helt enkelt måste få skriva ett gensvar till. Det är väl förmodligen inte såhär det ska tolkas men mina tankar skenade iväg... som vanligt.

"Men vad får man då ut av det? Jo, för mig: Jag behöver inte bry mig, jag kan iprincip göra precis vad jag känner för utan att behöva ångra mig och jag kan även vara hur cynisk och framförallt nöjd jag vill"

- du får ut dåligt samvete, helt enkelt för att du har din mall av ett oåtkmligt liv där du tror dig kunna lägga allt bakom dig så fort det har hänt något oväntat eller jobbigt. Vad händer när de situationerna uppstår, då du inte har en aning om vad du ska välja för väg, eller hur du ska hantera det?  total ovisshet, total okunskap och total rädsla. Vilka beslut ska du ta i de situationerna? och hur vet du att det finns ett beslut att ta?

Hur lägger du något bakom dig som inte beror på ditt val, utan på någon annans? När någon/något annan/annat placerar bilder och minnen i ditt huvud som vägrar raderas ut? Eller när systemen sakta krymper din förmåga att tänka och handla utifrån dina egna uppfattningar och intryck? När det inte är dina misstag som tynger ner dig, utan andras..?

Ska vi bara blunda för allt som händer utanför våra egna hjärnor?

Det är väl precis det här som är en väldigt stor del av livet: Det oförutsägbara, de val du inte kan styra över. Allt annat har du målat upp i ditt inre och du försöker eftersträva det i tron på att det är så det går till. Det är väl kanske så det går till, när vi bara accepterar. Men vad vet jag?

Att du väljer att leva inuti din värld kanske får dig att må bra och kanske skulle det få även mig att må bättre? Mitt samvete klarar väl egentligen inte av alla andras snedsteg, eller? 

Det kan hända att jag lite för ofta har dåligt samvete och oroar mig i onödan, men jag står fast vid att vi har ett gemensamt ansvar för allt som händer. Vi har alla ett ansvar att ta hand om varandra (och då menar jag inte bara inom vänskapskretsen eller de människor vi möter dagligen,utan alla. Även om 'folk' verkar tro det som benämns "alla" eller "världen" enbart innefattar de vi känner), det som bestäms och att ta hand om vår omgivning. Med det ansvaret kommer även insikten om att det är så mycker mer som spelar roll, än att bara ta dagen som den kommer och göra det bästa av enskilda situationer som endast berör det egna samvetet och den egna utvecklingen.

Vi glömmer alltför ofta bort den större utveckling, som vi faktist alla är med om att skapa.


Jag vet knappt vad jag skriver. Nu måste borde jag plugga, och sen ska jag sova.

Ni som har träffat mig idag har antagligen sett mig med ett stort leende på läpparna. Anledningarna är många: det är varmt, solen skiner, jag har körkort, Han med stort H ockuperar mina tankar och en ytterst intressant och förhoppningsvis rolig uppsats om Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen väntar på mig. Ja juste, jag har körkort. Herreallah vad inkonsekvent jag är! Jag hatar egentligen bilar! (nej B inte ogillar starkt, utan hatar!)

Jag var den som cyklade fyra kilometer till skolan under sex års tid, jag är den som promenerar till skolan nu (jag vet att jag bor centralt och att det går snabbare att gå än att ta bussen, men ändå) och nu har jag tagit körkort! Visst, jag ville ha det som merit, och chansen att kunna övningsköra med mina föräldrar skulle väl antagligen gå förlorad om jag väntade ett par år. Dock känner jag mig själv så pass väl att jag vet att jag inte kommer att kunna motstå att låna mamma och pappas bil någon gång ibland. Tyvärr, sanningen är bedrövlig. Nu har jag iallafall tillåtelse att övningsköra med mig själv.

Jag är glad trots att jag bidrar till jordens undergång, och även om mitt ansikte pryds av ett leende har jag inte glömt bort verkligheten. Livet är så logiskt ologiskt

Rosor är röda och smultron är blå, roadtrip till karlsborg och gränna också!    

Under den senaste veckan har den blå linjen men de blå plupparna, av någon outgrundlig anledning, stigit kraftigt. Fortfarande är det väl relativt få som läser allt pladder som skrivs här och jag får väl antagligen skylla mig själv som tog bort lösenordet och brutalt kastade ut mitt liv i skiftform till ja; allmänheten?

Jag trodde att jag skulle kunna fortsätta skriva min kassa nybörjarpoesi (eller vad det nu är) obehindrat och ocensurerat, även om personer som inte känner mig så väl kan läsa det, men jag vet inte längre. Jag känner mig liksom, blottad och utvikt på något sätt.

Anledningen till att jag tar upp det här är väl för att jag tryckte upp mig själv mot väggen häromdagen. Jag stod inför ett ganska enkelt val egentligen och efter att ha studerat mina tankar ett tag och rannsakat min hjärna kom jag fram till att mitt svar påverkades av rädsla. Denna rädsla som jag bär/burit med mig består av två delar, som jag inte tänker förklara närmare av censuriska skäl. Den ena av dessa delar är rädslan för vad andra (läs: mina vänner) skulle säga eller tycka om mitt val (Em, du förstår). Det är verkligen så sjukt tramsigt och nästan förnedrande att behöva erkänna det, men jag bekänner hellre än förnekar

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag knappt bryr mig alls om vad andra (mer än jag själv) tycker om mitt utseende, åsikter eller prestationer. Det finns dock undantag (som för alla regler): när det gäller det jag skriver, och detta val jag stod inför för ett par dagar sedan. När det kommer till dessa saker är jag uppenbarligen livrädd för vad andra tycker, och jag vet inte ens varför. Jag skriver det jag känner för och det jag vill få ur mig, så jag förstår inte riktigt varför det skulle vara så farligt? (Jag bestämde mig i alla fall tillslut för att slå bort tankarna om vad andra skulle tycka och lyssnade istället till vad jag faktiskt ville...)

Jag trodde däremot inte att jag brydde mig SÅ mycket om va andra anser om den här bloggen, men tydligen reagerar jag med rädsla och genering när jag får reda på att någon faktiskt läst/läser. Ni som känner mig någorlunda bra, vet att jag är väldigt bra på att prata om (o)nödvändiga saker, onödvändigt länge och det finns väl en slående likhet gällande det som skrivs här, eller?

Varför denna trånad efter trygghet? Varför nöjer vi oss inte med friheten, tilliten och morgondagens ovisshet? Behöver vi trygghet för att känna förtroende? Behöver vi tillit för att känna trygghet? Vad är trygghet egentligen och var finns den? Trygghet för mig är inte samma trygghet för dig, men varför har jag detta behov av en känsla? Jag kan inte ta på den, jag kan inte beskriva den men den finns inom mig, behovet alltså, inte känslan.

Jag har många behov, jag har mången längtan och många önskningar. Något säger mig att begär och behov speglar tillbaka på självcentrering och självgodhet, är därmed trygghet ett sätt att mäta min egoism?

"Avsaknad av trygghet skapar ångest och destruktivitet" -hur mycket sanning ligger i det påståendet? Kan det inte vara vår inställning till trygghet som skapar ångesten, alltså behovet?

Vi är aldrig nöjda, vi ser det gröna gräset på andra sidan och längtar efter mer och grönare gräs. Framkallar inte det ångest? Hur vi hela tiden vill ha det ouppnåbara, perfektion? Vi har väl trygghet utan att vi tänker på det, gräset är väl lika grönt på denna sidan, eller?

Religiös trygghet, social trygghet, politisk trygghet, intim trygghet, känslomässig trygghet, inre trygghet? Jag antar att vi alla har olika behov av trygghet och jag tänker inte förneka att även jag har det, olika behov av det alltså. Min fråga är snarare: varför?

Makten?

Reflekterar trygghet makten vi får genom vetskapen, kontrollen över våra tankar, rutiner? Vet vi allt, eller kommer tvivlet och teorierna alltid regera över denna värld, över min värld? Är mitt behov av trygghet egentligen ett behov av makt över mig själv och över andra?

Självsäkerheten?

Reflekterar trygghet självsäkerheten hos oss själva? Kan trygghet finnas bortom vår egen existens, utanför våra hjärnor och tankar? Måste vi vara trygga i oss själva för att uppnå den 'ultimata' tryggheten vi så desperat söker? 

Omgivningen?

Reflekterar trygghet omgivningens betydelse? Kan jag vara trygg utan att veta att jag kommer hem till en varm lägenhet där det finns mat i kylskåpet och en familj som suttit uppe och väntat? Behöver vi bli accepterade av vår omgivning för att känna oss trygga?

Kombinationen?

Behöver vi all uppräknad trygghet sammanlagt, eller kan vi ersätta dem med varandra? Avsaknad av det ena kan kanske kompenseras med det andra eller det tredje?

Vi kanske letar så noggrant efter trygghet varthän vi kommer, att vi glömmer bort betydelsen av den?
Eller?

Jag öppnar kylskåpet men ger dörren en lätt puff så att den är på väg att stängas igen, då slinker jag in min hand och lyckas med nöd och näppe plocka fram ost och marmelad innan den stängs helt. Jag fyller en mugg med vatten från kranen och placerar den i mikron. Jag har två minuter på mig att bre på två smörgåsar och ta fram te och tesil. Jag hinner göra mina smörgåsar och ta fram teet på 1 minut och 32 sekunder. Under resterande 28 sekunder äter jag ståendes den ena av smörgåsarna och hinner precis svälja den sista tuggan när mikron tjuter och tevattnet är klart. Jag äter upp min andra smörgås och tar tre klunkar te, resten slänger jag ut i slasken.

Jag är nog ganska dålig på det där med att slappna av  

Helgen inleddes med matlagning och filmtittande hos en nygammal vän och slutade med panikartat biologistuderande och övningskörning. Däremellan hann jag med en dansuppvisning, promenad i två timmar med A och Bella, en kort visit på vårsalongen, fika, mat hos Mumin, rush till Konsum och myskväll hos M. Allt för att vara hemma så lite som möjligt. Jag försöker inte skylla ifrån mig på något/någon annat/annan än mig själv när jag säger att jag känner mig stressad och jag blir arg på mig själv för att jag tillåter mig att bli det. Jag kan inte slappna av helt enkelt och det är helt och hållet mitt eget fel.

Jag finner ingen ro att sätta mig och läsa längre, varken i biologiboken, Song of Salomon, Ich fühl mich so fifty-fifty eller någon av de andra tre böckerna jag påbörjat men inte har kunnat läsa ut pga. tidsbrist eller försummad ork. Jag finner ingen ro att sätta mig och se på TV (inte för att det finns så många program som faktiskt är sevärda, men ändå). Jag finner ingen ro att gå till Coffe House och bara ta en kaffe eller sitta och prata med någon eller några längre. Kanske beror det på att jag ännu inte är tillräckligt trygg i omgivningen? -jag vet inte.

Värst av allt är att jag inte har tid, eller tar mig tid, till att skriva, sy eller spela gitarr vilket tär på mig något fruktansvärt.  Jag kommer att sprängas, torka ut och  falla isär.

"If you follow the rule and it leads you here, then what's the point following the rule?"

"Call it"

" I aint calling it, the coin has no saying, only you have"

"The coin got here the same way I did"