Jag tillåter ett socialt nederlag, mot min vilja
Helgen inleddes med matlagning och filmtittande hos en nygammal vän och slutade med panikartat biologistuderande och övningskörning. Däremellan hann jag med en dansuppvisning, promenad i två timmar med A och Bella, en kort visit på vårsalongen, fika, mat hos Mumin, rush till Konsum och myskväll hos M. Allt för att vara hemma så lite som möjligt. Jag försöker inte skylla ifrån mig på något/någon annat/annan än mig själv när jag säger att jag känner mig stressad och jag blir arg på mig själv för att jag tillåter mig att bli det. Jag kan inte slappna av helt enkelt och det är helt och hållet mitt eget fel.
Jag finner ingen ro att sätta mig och läsa längre, varken i biologiboken, Song of Salomon, Ich fühl mich so fifty-fifty eller någon av de andra tre böckerna jag påbörjat men inte har kunnat läsa ut pga. tidsbrist eller försummad ork. Jag finner ingen ro att sätta mig och se på TV (inte för att det finns så många program som faktiskt är sevärda, men ändå). Jag finner ingen ro att gå till Coffe House och bara ta en kaffe eller sitta och prata med någon eller några längre. Kanske beror det på att jag ännu inte är tillräckligt trygg i omgivningen? -jag vet inte.
Värst av allt är att jag inte har tid, eller tar mig tid, till att skriva, sy eller spela gitarr vilket tär på mig något fruktansvärt. Jag kommer att sprängas, torka ut och falla isär.
Snälla, håll om mig hela natten, hela dagen. Låt mig sova i din famn, jag behöver vila
Som de skulle sagt i Liftarens guide till galaxen: DON'T PANIC! Det fixar sig. Det kommer en tid efter biologiprov och alla en miljon skolböcker man MÅSTE läsa, vilket gör det pressande även om man egentligen vill läsa dem. Dagens ungdom har alldeles för många saker att stimulera sig med och alldeles för lite tid. Om nu allt annat utvecklas, kan väl dygnet också utveckla sig lite och ge oss ungodmar sisådär 4-5 extra timmar per dygn, endast avsatta till roliga, självvalda och stimulerande aktiviteter. vi ses imorgon. sprängs inte tills dess, torka inte i ihop och fall inte isär. KRAM!
Du klarar det, vi klarar det, om vi så ska sälja våra själar till djävulen för superkrafter och extra timmar på dygnet!
Welcome to my vardag =P. Håller med fia, själen använder vi ju inte ens!
Det är precis det här jag har också. Men du fixar det, klart du gör. You're awesome. :)
Förstår.... Akta dig för väggen, den är av betong.
