(O)nödvändigt pladder onödvändigt länge
Under den senaste veckan har den blå linjen men de blå plupparna, av någon outgrundlig anledning, stigit kraftigt. Fortfarande är det väl relativt få som läser allt pladder som skrivs här och jag får väl antagligen skylla mig själv som tog bort lösenordet och brutalt kastade ut mitt liv i skiftform till ja; allmänheten?
Jag trodde att jag skulle kunna fortsätta skriva min kassa nybörjarpoesi (eller vad det nu är) obehindrat och ocensurerat, även om personer som inte känner mig så väl kan läsa det, men jag vet inte längre. Jag känner mig liksom, blottad och utvikt på något sätt.
Anledningen till att jag tar upp det här är väl för att jag tryckte upp mig själv mot väggen häromdagen. Jag stod inför ett ganska enkelt val egentligen och efter att ha studerat mina tankar ett tag och rannsakat min hjärna kom jag fram till att mitt svar påverkades av rädsla. Denna rädsla som jag bär/burit med mig består av två delar, som jag inte tänker förklara närmare av censuriska skäl. Den ena av dessa delar är rädslan för vad andra (läs: mina vänner) skulle säga eller tycka om mitt val (Em, du förstår). Det är verkligen så sjukt tramsigt och nästan förnedrande att behöva erkänna det, men jag bekänner hellre än förnekar
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag knappt bryr mig alls om vad andra (mer än jag själv) tycker om mitt utseende, åsikter eller prestationer. Det finns dock undantag (som för alla regler): när det gäller det jag skriver, och detta val jag stod inför för ett par dagar sedan. När det kommer till dessa saker är jag uppenbarligen livrädd för vad andra tycker, och jag vet inte ens varför. Jag skriver det jag känner för och det jag vill få ur mig, så jag förstår inte riktigt varför det skulle vara så farligt? (Jag bestämde mig i alla fall tillslut för att slå bort tankarna om vad andra skulle tycka och lyssnade istället till vad jag faktiskt ville...)
Jag trodde däremot inte att jag brydde mig SÅ mycket om va andra anser om den här bloggen, men tydligen reagerar jag med rädsla och genering när jag får reda på att någon faktiskt läst/läser. Ni som känner mig någorlunda bra, vet att jag är väldigt bra på att prata om (o)nödvändiga saker, onödvändigt länge och det finns väl en slående likhet gällande det som skrivs här, eller?
Tror jag inte. Det är väl ett fritt val att din 'blog'? Förutsatt att man tror på fri vilja då
Människan är konstig; vi vill ha bekräftelse samtidigt som vi vill vara anonyma. Så enkelt, och paradoxalt, tror jag det är. Och din blogg är rolig och dina dikter är snygga, så fortsätt så :)
Jag tycker verkligen du ska fortsätta med dina skriverier, för att du helt enkelt är himmlans bra och kan vara säker på att de flesta som läser även uppskattar det du skriver. Dina dikter är så kraftfulla, en del av den träffar liksom som ett slag i magen. Sedan förstår jag om du inte vågar vara så personlig på bloggen, jag har aldrig vågat det...
Om du känner så här ska du akta dig för att läsa Lars Noréns dagböcker: sedan finns det inte längre några gränser för vad du tar dig till - - -
