Paintspeeling

Min hjärna är uppskuren, söndersågad och naken

blottar samtliga celler som möjligen skulle kunna infinnas

Sågen tudelar mitt ansikte

symetriska delar

Ett öga på vardera sida

Min tunga är styckad, skändad och upplöst

för att göra mina frågor mållösa

för att göra mina svar ljudlösa

En fråga fastspikad på varje bortryckt del

rostiga spikar som färgar mitt saliv
rött

Ett svar som aldrig kan uttalas

Mina tarmar kastas om, knyts ihop och klipps av

väller ur min buk

Kroppsvätskor förväxlas med sörjan av svål och ligament

Skillnaden mellan min kropp och tillvarons gyttja

-         Irrelevant, försummad och förkastad

Mina invärtes delar har fått en oberoende existens

Benbyggnad, inälvor och intellekt

försvinner från vad som är kvar av mig

det finns ingenting kvar av mig

försvinner från ingenting, ut till allting

jag är allting

Varför denna trånad efter trygghet? Varför nöjer vi oss inte med friheten, tilliten och morgondagens ovisshet? Behöver vi trygghet för att känna förtroende? Behöver vi tillit för att känna trygghet? Vad är trygghet egentligen och var finns den? Trygghet för mig är inte samma trygghet för dig, men varför har jag detta behov av en känsla? Jag kan inte ta på den, jag kan inte beskriva den men den finns inom mig, behovet alltså, inte känslan.

Jag har många behov, jag har mången längtan och många önskningar. Något säger mig att begär och behov speglar tillbaka på självcentrering och självgodhet, är därmed trygghet ett sätt att mäta min egoism?

"Avsaknad av trygghet skapar ångest och destruktivitet" -hur mycket sanning ligger i det påståendet? Kan det inte vara vår inställning till trygghet som skapar ångesten, alltså behovet?

Vi är aldrig nöjda, vi ser det gröna gräset på andra sidan och längtar efter mer och grönare gräs. Framkallar inte det ångest? Hur vi hela tiden vill ha det ouppnåbara, perfektion? Vi har väl trygghet utan att vi tänker på det, gräset är väl lika grönt på denna sidan, eller?

Religiös trygghet, social trygghet, politisk trygghet, intim trygghet, känslomässig trygghet, inre trygghet? Jag antar att vi alla har olika behov av trygghet och jag tänker inte förneka att även jag har det, olika behov av det alltså. Min fråga är snarare: varför?

Makten?

Reflekterar trygghet makten vi får genom vetskapen, kontrollen över våra tankar, rutiner? Vet vi allt, eller kommer tvivlet och teorierna alltid regera över denna värld, över min värld? Är mitt behov av trygghet egentligen ett behov av makt över mig själv och över andra?

Självsäkerheten?

Reflekterar trygghet självsäkerheten hos oss själva? Kan trygghet finnas bortom vår egen existens, utanför våra hjärnor och tankar? Måste vi vara trygga i oss själva för att uppnå den 'ultimata' tryggheten vi så desperat söker? 

Omgivningen?

Reflekterar trygghet omgivningens betydelse? Kan jag vara trygg utan att veta att jag kommer hem till en varm lägenhet där det finns mat i kylskåpet och en familj som suttit uppe och väntat? Behöver vi bli accepterade av vår omgivning för att känna oss trygga?

Kombinationen?

Behöver vi all uppräknad trygghet sammanlagt, eller kan vi ersätta dem med varandra? Avsaknad av det ena kan kanske kompenseras med det andra eller det tredje?

Vi kanske letar så noggrant efter trygghet varthän vi kommer, att vi glömmer bort betydelsen av den?
Eller?

Jag vaknade upp

En tanke slog mig

den kom från min dröm

"Det här är min dag"

Vadå min dag?

frågade jag och slumrade till

Jag somnade om

om och om igen

Jag ville vakna till den där tanken

"Det här är min dag"

igen, och igen

Vadå min dag?

frågade jag och steg upp

Varför skrev du? Var det något eller någon som spelade oss ett spratt, eller hade du medvetet planerat att skriva till mig? Du tvingar mig att radera, att sudda och förtränga. Trodde du att vi skulle ta upp kontakten igen och kunna prata med varandra? Jag tänker inte acceptera att leva med dig omkring mig, jag tänker inte acceptera att du styr mitt liv. Det räcker nu. Ett år har gått och du har förstört varje dag, varje vecka och varje månad. Jag tänker inte låta mig påverkas av allt som du har gjort längre. Det är inte jag som ska må dåligt, det är du. Jag vägrar byta nummer igen, jag vägrar ha vännerlås på bilddagboken och jag vägrar ha lösenord på bloggen.

Du, och allt som hände, är ett avslutat kapitel. Ord och handlingar ska glömmas bort och aldrig läsas eller skrivas igen, så låt mig vara!

 Jag vet att du läser det här, jag vet att du vet att det är om dig jag skriver. Jag vet att du vet att jag aldrig vill se dig igen. Någonsin. Jag vet att du fortfarande tycker att det var mitt fel...

Varför börjar vi

inte spara, innan det

är för lite kvar?

Du sa: Genomträngande frånvaro med närvarande smärta

euforisk åtrå

Jag sa: Frånstötande plåga och tilldragande verklighetsflykt

 bävan

Jag bad om ett avslut

jag bad om min oskuld, min heder 

Du svarade nekande på mina böner

Du sa: Din oskuld får du aldrig åter, så spela med mig!

Jag sa: Du har förstört mitt instrument, jag är numera ohörbar!

Din befallning var min lag

Jag spelade med

Jag bestämde mig

lät dig inte realisera din ritual på mig

motiven förblev ord

Jag bestämde mig

Aldrig mer, aldrig

Jag har förrått mig själv...

Jag öppnar kylskåpet men ger dörren en lätt puff så att den är på väg att stängas igen, då slinker jag in min hand och lyckas med nöd och näppe plocka fram ost och marmelad innan den stängs helt. Jag fyller en mugg med vatten från kranen och placerar den i mikron. Jag har två minuter på mig att bre på två smörgåsar och ta fram te och tesil. Jag hinner göra mina smörgåsar och ta fram teet på 1 minut och 32 sekunder. Under resterande 28 sekunder äter jag ståendes den ena av smörgåsarna och hinner precis svälja den sista tuggan när mikron tjuter och tevattnet är klart. Jag äter upp min andra smörgås och tar tre klunkar te, resten slänger jag ut i slasken.

Jag är nog ganska dålig på det där med att slappna av  

Du måste vakna innan du somnar

Luften efterlämnar ensligheten

Jag drar efter andan men repet är för skört

Mina såriga händer förmår inte att hålla emot

Med hjärtat i halsgropen väntar jag på att dras ner

orkar inte kväljningarna

inte nu

Jag spyr upp min blodpump

Håller kvar hjärtat mellan mina tänder

Blodet sipprandes ner för mungipan

Får inte tappa!

med variga händer stretar jag emot

vilket skämt

Vem säger att alla får en andra chans?

(Paragraferna, lagarna?)

Vem tänker åt dig?

(Paragraferna, lagarna?)

Var det någon som kom och bytte repet, gav mig ett par handskar eller erbjöd sin hand?

-         knappast

Ingen vill hjälpa den smutsiga

Ingen vill hjälpa den bloddränkta

du kräver åttio kronor för varje timma

i ringaste utsträckning

för att ägna en tanke

för att göra tanken till åtgärd

för att se den smutsiga, för att hjälpa den bloddränkta

Skulle du hjälpa mig,

om jag bad om din hand?

Skulle du ta tag i mina såriga armar,

dra upp mig och tvätta bort smutsen från mitt ansikte?

Är du kanske en av dem som bara hjälper de du känner?

Är du en av dem som blundar och låter andra tänka åt dig?

Helgen inleddes med matlagning och filmtittande hos en nygammal vän och slutade med panikartat biologistuderande och övningskörning. Däremellan hann jag med en dansuppvisning, promenad i två timmar med A och Bella, en kort visit på vårsalongen, fika, mat hos Mumin, rush till Konsum och myskväll hos M. Allt för att vara hemma så lite som möjligt. Jag försöker inte skylla ifrån mig på något/någon annat/annan än mig själv när jag säger att jag känner mig stressad och jag blir arg på mig själv för att jag tillåter mig att bli det. Jag kan inte slappna av helt enkelt och det är helt och hållet mitt eget fel.

Jag finner ingen ro att sätta mig och läsa längre, varken i biologiboken, Song of Salomon, Ich fühl mich so fifty-fifty eller någon av de andra tre böckerna jag påbörjat men inte har kunnat läsa ut pga. tidsbrist eller försummad ork. Jag finner ingen ro att sätta mig och se på TV (inte för att det finns så många program som faktiskt är sevärda, men ändå). Jag finner ingen ro att gå till Coffe House och bara ta en kaffe eller sitta och prata med någon eller några längre. Kanske beror det på att jag ännu inte är tillräckligt trygg i omgivningen? -jag vet inte.

Värst av allt är att jag inte har tid, eller tar mig tid, till att skriva, sy eller spela gitarr vilket tär på mig något fruktansvärt.  Jag kommer att sprängas, torka ut och  falla isär.