Paintspeeling

Jag har nu fått lite inside information om hur det ligger till med nedskärningen av sopstationer runt om i kommunen: det är ett annat företag som kommer att ha hand om sophämtningen och sopstationerna. Detta nya, och antagligen billigare, företag har fått för sig att det skulle vara bättre att ha färre, större sopcontainers (containrar?)  istället för fler, lite mindre. Då kan vi ju alla ställa oss frågan: hur ska vi ta oss till dessa stationer? Förutsättningarna för detta system är såklart en bil. Det ter sig fruktansvärt ironiskt att vi ska behöva ta bilen en halvmil eller två för att kunna sortera våra sopor. Jag kan utan tvekan hålla med om att de förra stationerna blev överfulla snabbt, men jag är trots det fullt övertygad om att beslutet om att ta bort våra "små" sopstationer inte är den bästa lösningen på problemet.

   Än så länge är idén om många små stationer den som lockar mig mest. Vi är lata, och för att få oss att ta tummen ur röven och börja sortera så måste det vara bekvämt och nära.
   Visserligen medför detta att giftutsläppande fordon kommer tvingas åka till fler ställen för att tömma behållarna, men frågan är om det inte är bättre ändå? Antingen åker 1000 bilar till ett ställe, eller så åker ett par- tre sopbilar till 50 ställen.

   Min erfarenhet säger mig att hade jag haft mer än två km till närmsta sopstation så vet i katten om jag hade sorterat lika mycket som jag gör nu.

Jag har (aldrig) känt:

En framtid vandrandes bredvid mig,

en nutid så nära som nu

Jag har (aldrig) känt:

En dåtid kastas ifrån mig,

En vilja som sågas itu

Jag har (aldrig) känt:

En bubbla som omger min styrka,

Som hindrar min väg  till förnuft

Jag är fast i min kupa av tvekan

Till syret tar slut på all luft

Du letar dig till likar för att stanna hos dig själv

Ekologisk Pasta
Lök odlad i Jönköping
Qournbitar
Ekologiska krossade tomater
1 riven ekologiskt odlad morot från jönköping
1 hackad paprika (okänt ursprung)
Cayennepeppar
Kycklingkrydda
div. andra kryddor
Salt
Sambal olek
Ekologskt odlade kidneybönor
Vatten
Ekologisk rapsolja

Koka upp vatten i en kastrull med locket på för att spara energi, häll därefter i pastan och koka livligt i ca 8-9 minuter. Hacka löken och fräs hastigt i en skvätt olja. Blanda qournbitarna med löken och stek tills de har blivit gyllenbruna. Krydda qournblandningen med kycklingkrydda eller annan smarrig smaksättning.  tillsätt därefter de krossade tomaterna,paprikan,moroten och bönorna. Salta, peppra och smaksätt med sambal olek till önskad smak. Serveras direkt tillsammans pastan, en ekologisk grönsallad och ett glas soyamjölk. Önskas ett mer köttigt alternativ tillsätt valfri svensk stadsminister

Smaklig måltid!

Det är med både förtjusning och nyvunnen motivation jag ser fram emot skolstarten. Jag har inte riktigt förstått det där med att ha skolångest långt innan skolan har börjat. Det som vi kallar skolångest är något som kan komma smygande när högen med olästa böcker och ogjorda arbeten växer i takt med andra stressobjekt såsom redovisningar, prov, uppspelningar med mera. Att kalla rädsla och nervositet över hur jobbigt det stundtals kommer att bli för ångest, är fel. Självklart tänker vi oss in i situationen om en hektisk mycket-att-göra-period och känner oss stressade (rädda för?) inför den närmare framtiden, men det kan knappast kallas ångest, snarare just stress 

"Ångest är ett sinnestillstånd som karaktäriseras av rädsla eller oro, som ger kroppsliga uttryck. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fall beror ångesten på förändringar i hjärnan. I andra fall hör den ihop med andra medicinska problem eller psykist sjukdom"
  

Ångest är ett av alla våra ord som har fått en förmildrad betydelse som resultat av en överanvändning av ordet (precis som kärlek och hat). Så fort vi känner oss en smula nedstämda eller nervösa, kallar vi det för ångest.

   Sedan ett par år tillbaka har det blivit "inne" att må dåligt. Nu handlar det inte bara om stressade ungdomar i skolan, utan även bland vuxna. Vi ska ha så mycket att göra att vi inte hinner med att träffa vare sig andra eller oss själva. Vi ska helst ha gått in i väggen innan vi har fyllt 40 och vi sparar gärna läxor till sista dagen för att få en anledning till att klaga på överbelastning och stress.

En tidlös framtid

Utan krav, utan saknad:

ren,skär existens

Jag står i mitten, Det kretsar runt mig. Ett spår utan slutstation, utan adress. Samma längdavstånd som tidsavstånd. Vakuum. Jag kommer varken närmre eller längre ifrån. Det: en tid, en plats, ett val. Från min mitt kan jag se i alla väderstreck, sträcka ut mina armar åt alla håll, utan att behöva snudda vid något; utan att behöva vidröra Det. Jag har flytt till mitten, till en ny koordinat, där jag har kontroll.

   Tomrummet mellan mig och Det bildar långsamt och sävligt ett hål, ett ingenmansland. Min makt vippar på kanten till avgrunden. Lämnar alla beslut åt marginalerna - som vanligt. I ett år sex månader och tjugosex dagar har jag stått här, i mitten. Väntat, saknat och räknat. Dagar, veckor, månader och år.

  
Jag drömde inatt igen. Inte konkret om Det, men jag vet att det var det drömmen handlade om.

  
Ett hotell (som såg ut som spökhotellet på Liseberg), ett badkar fyllt med vatten. Ovanför hänger knivar, sågar, flaskor och trasiga glödlampor (Freud?). Vi leker. Under vattnet, i badkaret. Håller kvar varandra under ytan för att sedan skratta åt flämtningarna (hånade vi det förutsägbara? mitt val?) Du är stark, orkar hålla kvar mig trots mina besinningslösa försök att slå mig fri. Jag vet inte vem du är, men vi verkade -ironiskt nog- trivas med varandra (är du undanflykten eller kanske glömskan?). En trasig glödlampa faller i vattnet och någon säger åt oss att vi måste stiga upp (mitt förnuft?). Sluta leka. En glasskärva trycker sig in under min hud när jag försöker kravla mig upp ur det missfärgade karet. Vattnet färgas rött.

   Vi är på sjukhuset. Här är det panik, kaos och anarki. Rulltrappor, plåster, bandage, sprutor, skalpeller. Vita rockar fladdrar förbi för att komma tillbaka nersölade av blodstänk. Vi har våra ryggsäckar med oss (vart ska vi? vart är vi på väg?)

   Vi är i en matbutik, fortfarande med vår otympliga packning. Jag förklarar viskandes för mina vänner att kaoset inne på sjukhuset berodde på HIV. En nyfiken, rödhårig kille från Storbritannien frågar vad vi viskar om, och säger att det troligen angår även honom. Jag avfärdar honom med ett leende.

   Det tog ett tag innan jag såg honom, men han gick därinne, också han med sin rycksäck. Känslan av återförening och trygghet slog emot mig och jag visste att jag hade kommit rätt.