Paintspeeling

...Förväntningar blir till besvikelser


Jag slutar skriva, här och nu. Det här blir det sista. Aldrig mer något bloggande, aldrig mer några skriverier, aldrig mer onödvändigt pladder, aldrig mer  "poesi" , aldrig mer--


Det enda jag trodde aldrig skulle kunna lämna mig... 
Min enda trygghet.

Förväntningar blir till besvikelser

när du sjunker i verkligheten

Tag mitt råd

Fly bort från verklighetens slentrian!

Fly bort från desillusioner och sanningar!

Men snälla

glöm inte mig, jag står ju här och avvaktar

Snälla

Tag mig med dig!

Jag vågar inte försvinna ensam

Jag vågar inte förvänta mig en flykt

Jag vågar inte bli besviken

Igen

Igen

Igen

Och igen...

Jag blir straffad!

För ett brott som samhället har begått

En förbrytelse som du har gjort dig skyldig till

Som vi alla har utfört

Även jag

Men som endast ett fåtal får stå till svars för

Jag är en av dem

Du är en av dem

Jag rymmer! Jag flyr!

Jag flyr från verklighetens slentrian

Jag flyr från desillusioner och sanningar

Det finns ingen sanning!

Den är förkastad

Föraktad!

Förlorad!

Förlagd!

Försvunnen!

Men jag flyr ändå

Utan dig

Men det inte av feghet

Det är inte av rädsla

Det är av frihet!
av själslig anarki 

To do:
1. Plugga biologi
2. Plugga psykologi
3. Plugga svenska
4. Plugga GeMu
5. Plugga ... nä, nu får det räcka.


Det var någonting jag skulle skriva... något smart?
- Jag har glömt bort vad det var

Hursomhelst; jag är förmodligen sämst på att plugga.

Helgen bjöd på många memorabla ögonblick innefattande arbete, maskerad, dyrt "stulet" vin, barockmusik, stiliga män i kavaj och nattsällskap. Min övertygelse har förstärkts ytterligare en aning. Dock infann sig även vankelmod och miljöförstörning på schemat som kompensation till en annars väldigt bra helg.

Jag läste nyss ett inlägg av en god vän till mig som jag helt enkelt måste få skriva ett gensvar till. Det är väl förmodligen inte såhär det ska tolkas men mina tankar skenade iväg... som vanligt.

"Men vad får man då ut av det? Jo, för mig: Jag behöver inte bry mig, jag kan iprincip göra precis vad jag känner för utan att behöva ångra mig och jag kan även vara hur cynisk och framförallt nöjd jag vill"

- du får ut dåligt samvete, helt enkelt för att du har din mall av ett oåtkmligt liv där du tror dig kunna lägga allt bakom dig så fort det har hänt något oväntat eller jobbigt. Vad händer när de situationerna uppstår, då du inte har en aning om vad du ska välja för väg, eller hur du ska hantera det?  total ovisshet, total okunskap och total rädsla. Vilka beslut ska du ta i de situationerna? och hur vet du att det finns ett beslut att ta?

Hur lägger du något bakom dig som inte beror på ditt val, utan på någon annans? När någon/något annan/annat placerar bilder och minnen i ditt huvud som vägrar raderas ut? Eller när systemen sakta krymper din förmåga att tänka och handla utifrån dina egna uppfattningar och intryck? När det inte är dina misstag som tynger ner dig, utan andras..?

Ska vi bara blunda för allt som händer utanför våra egna hjärnor?

Det är väl precis det här som är en väldigt stor del av livet: Det oförutsägbara, de val du inte kan styra över. Allt annat har du målat upp i ditt inre och du försöker eftersträva det i tron på att det är så det går till. Det är väl kanske så det går till, när vi bara accepterar. Men vad vet jag?

Att du väljer att leva inuti din värld kanske får dig att må bra och kanske skulle det få även mig att må bättre? Mitt samvete klarar väl egentligen inte av alla andras snedsteg, eller? 

Det kan hända att jag lite för ofta har dåligt samvete och oroar mig i onödan, men jag står fast vid att vi har ett gemensamt ansvar för allt som händer. Vi har alla ett ansvar att ta hand om varandra (och då menar jag inte bara inom vänskapskretsen eller de människor vi möter dagligen,utan alla. Även om 'folk' verkar tro det som benämns "alla" eller "världen" enbart innefattar de vi känner), det som bestäms och att ta hand om vår omgivning. Med det ansvaret kommer även insikten om att det är så mycker mer som spelar roll, än att bara ta dagen som den kommer och göra det bästa av enskilda situationer som endast berör det egna samvetet och den egna utvecklingen.

Vi glömmer alltför ofta bort den större utveckling, som vi faktist alla är med om att skapa.


Jag vet knappt vad jag skriver. Nu måste borde jag plugga, och sen ska jag sova.

Syster, du har min tillit

Jag tror på din styrka

Jag tror på dig

Din styrka finns i dina tårar

Med tårar kommer frihet

Så gråt syster, gråt!

Broder, du har mitt stöd

Jag står bredvid dig i ditt beslut

Jag står bredvid dig, trots min motvilja

Din styrka finns inom dig

Med tankar kommer frihet

Så tänk broder, tänk!

Vänner, ni har min vänskap

Jag lyssnar på er

Jag lyssnar på historien

Er styrka finns hos vännerna

Med tillgivenhet kommer lugn

Så vila vänner, vila!

Jag finns här, min axel är formad efter ett huvud

Varför vägrar jag blint förgäta

Kan varken sova, vakna eller äta

Din gestalt, dina andetag och din röst

Finner ingen mening, anledning eller tröst

Till att fortsätta med allt det här, till att vara

Varför hör du inte mina böner? Varför vägrar du att svara?!

Vill skrapa bort alla bilder som du bränt fast på mig

Ett omöjligt uppdrag, snälla låt mig få sluta hata dig!

Du tär på min förmåga, min förmåga att känna

Mina ögon har vissnat, så sluta bränna!

Jag hatar att jag älskar att hata din närvaro

Jag hatar dig av hela min värld, trots din frånvaro

Frånvarande är även min motivation och kapacitet

För vad tjänar det till att bli en orkeslös, anonym poet?

Envist hävdar jag att jag fortfarande förstår,

men se på det här: ett jävla rim om ett minne som består..?

Ni som har träffat mig idag har antagligen sett mig med ett stort leende på läpparna. Anledningarna är många: det är varmt, solen skiner, jag har körkort, Han med stort H ockuperar mina tankar och en ytterst intressant och förhoppningsvis rolig uppsats om Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen väntar på mig. Ja juste, jag har körkort. Herreallah vad inkonsekvent jag är! Jag hatar egentligen bilar! (nej B inte ogillar starkt, utan hatar!)

Jag var den som cyklade fyra kilometer till skolan under sex års tid, jag är den som promenerar till skolan nu (jag vet att jag bor centralt och att det går snabbare att gå än att ta bussen, men ändå) och nu har jag tagit körkort! Visst, jag ville ha det som merit, och chansen att kunna övningsköra med mina föräldrar skulle väl antagligen gå förlorad om jag väntade ett par år. Dock känner jag mig själv så pass väl att jag vet att jag inte kommer att kunna motstå att låna mamma och pappas bil någon gång ibland. Tyvärr, sanningen är bedrövlig. Nu har jag iallafall tillåtelse att övningsköra med mig själv.

Jag är glad trots att jag bidrar till jordens undergång, och även om mitt ansikte pryds av ett leende har jag inte glömt bort verkligheten. Livet är så logiskt ologiskt

Rosor är röda och smultron är blå, roadtrip till karlsborg och gränna också!    

Under den senaste veckan har den blå linjen men de blå plupparna, av någon outgrundlig anledning, stigit kraftigt. Fortfarande är det väl relativt få som läser allt pladder som skrivs här och jag får väl antagligen skylla mig själv som tog bort lösenordet och brutalt kastade ut mitt liv i skiftform till ja; allmänheten?

Jag trodde att jag skulle kunna fortsätta skriva min kassa nybörjarpoesi (eller vad det nu är) obehindrat och ocensurerat, även om personer som inte känner mig så väl kan läsa det, men jag vet inte längre. Jag känner mig liksom, blottad och utvikt på något sätt.

Anledningen till att jag tar upp det här är väl för att jag tryckte upp mig själv mot väggen häromdagen. Jag stod inför ett ganska enkelt val egentligen och efter att ha studerat mina tankar ett tag och rannsakat min hjärna kom jag fram till att mitt svar påverkades av rädsla. Denna rädsla som jag bär/burit med mig består av två delar, som jag inte tänker förklara närmare av censuriska skäl. Den ena av dessa delar är rädslan för vad andra (läs: mina vänner) skulle säga eller tycka om mitt val (Em, du förstår). Det är verkligen så sjukt tramsigt och nästan förnedrande att behöva erkänna det, men jag bekänner hellre än förnekar

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag knappt bryr mig alls om vad andra (mer än jag själv) tycker om mitt utseende, åsikter eller prestationer. Det finns dock undantag (som för alla regler): när det gäller det jag skriver, och detta val jag stod inför för ett par dagar sedan. När det kommer till dessa saker är jag uppenbarligen livrädd för vad andra tycker, och jag vet inte ens varför. Jag skriver det jag känner för och det jag vill få ur mig, så jag förstår inte riktigt varför det skulle vara så farligt? (Jag bestämde mig i alla fall tillslut för att slå bort tankarna om vad andra skulle tycka och lyssnade istället till vad jag faktiskt ville...)

Jag trodde däremot inte att jag brydde mig SÅ mycket om va andra anser om den här bloggen, men tydligen reagerar jag med rädsla och genering när jag får reda på att någon faktiskt läst/läser. Ni som känner mig någorlunda bra, vet att jag är väldigt bra på att prata om (o)nödvändiga saker, onödvändigt länge och det finns väl en slående likhet gällande det som skrivs här, eller?