Paintspeeling

Min fobi är min bästa vän, men det är det ingen som vet om.

Det sitter konservativa gubbar i svt2 och berättar för kvinnor att de är mördare när de gör abort efter en våldtäkt. "Du blir inte mindre våldtagen för att du gör abort". Ingen kvinna skulle någonsin önska att en okänd, pervers, psykopat skulle bli pappan till hennes barn. Har dessa män någonsin upplevt en oönskad graviditet? - nej. Har dessa män befunnit sig i situationen att inte kunna försörja ett barn? -nej. Har dessa män upplevt en våldtäkt? -nej! Hur i helvete kan de sitta och tro sig ha makten till att kunna bestämma hur ett barns och en mammas liv ska se ut? Abort är inget en kvinna vill göra, det är något som görs i nödfall.

Samtidigt som familjen (minus bror) äter lördagsmiddag, beskådar vi det nya ring-in-och-rösta-programmet: stjärnor på is. 12 svenska kändisar som på något sätt utmärkt sig i media, inom sportens värld eller på annat sätt, ska nu tävla om vem som kan lära sig göra de snyggaste skären, hoppen och piruetterna.

   Graciösa piruetter gjorde i alla fall inte Carolina Gynning, som snarare var ett fånigt distraherande objekt i paljettklänning. Gynnings gälla tjut i falsett om "sexiga rumpor" och Bergs lama ansats till ett skämt om Frölanders enorma bringa konkurrerade bra med den förtorkade juryn - ispanelen - om vilken part som bidrog till den sämsta underhållningen.

   Britta-os-domare försökte skämtsamt ge Tony Irving ett "men" när han fick sina poängmotiveringar, men det var så förutsägbart att det enda som hördes från läktarna var lite småfnitter från medelålders mammor som drömde om att få dansa en vals med Tony på en bal på ett slott.        

   Mot slutet av programmet fick de två par med lägst antal röster visa upp sina program en gång till - så att svenska folket kunde ringa in och rösta ännu en gång.

Jag ska berätta om den dagen när min mamma kom på mig med att röka.

Hon sa att hon trodde att hon hade sett mig växa upp och bli vuxen; till en kvinna. Hon sa att hon trodde att jag var förståndig, drack saft, cyklade på trehjulingar och aldrig tänkte på annat än skolarbete.

  
Jag var 18 år, drack vin, körde bil och tänkte på mänskligt beteende och politik. Hon sa att de som röker är 14 år, inte vet något om livet och inte kan ta hand om sig själva. Som hon, när hon var 14 år, rökte, inte visste något om livet och inte kunde ta hand om sig själv.

Hon skrek och grät om vartannat. Jag bara lyssnade på hennes desperata försök att lugna ner sig, och tänka klart. Hon lät som en fyraåring som suktade efter uppmärksamhet men inte lyckades få sin omgivning att notera hennes existens. Jag vägrade att trösta - som hon vägrade att trösta mig.

   
Hon kunde verkligen inte förstå hur naiv hon hade varit som inte hade förstått att jag inte var vuxen; helt plötsligt krympte jag, jag blev mindre än jag någonsin hade varit. Mina kläder blev minst tio storlekar för stora och jag var tvungen att luta huvudet långt bak för att kunna möta hennes blick. Jag visste redan innan att hon aldrig skulle kunna ta mig på allvar. Eller tala till mig som en vuxen. Nu var jag fem år, ville ha saft, cykla på min trehjuling och börja skolan.

  
Hon undrade varför jag hade ljugit, varför hon inte hade fått veta -jag har aldrig ljugit om att jag röker, jag har bara inte sagt något. Jag kan inte ens ljuga längre, jag vet inte hur man gör. Hon sa att det värsta man kan göra är att ljuga för sina föräldrar, för dem som bryr sig mest, och alltid ställer upp. Jag undrade om det var samma sak om man ljög för sina barn och sin man. Som hon hade gjort, men jag sa inget.

  
Hon brukade gå och "träna" eller "fika med väninnor" -i själva verket knullade hon en annan man. Han hette Johan, jobbade på Team Sportia och hade barn som var fem år, drack saft och cyklade på trehjulingar.

  
Hon som brukade avfärda mina tappra försök att tala om att allt inte var bra genom att förklara dem med sömnbrist, eller hormonella förändringar, avfärdade mig ännu en gång.

  
Hur ska jag kunna förklara för henne att hon har skapat sin värld helt baserat på hur hon vill att den ska se ut, hur hon vill att jag ska se ut. För henne handlar allt om hur det ser ut att vara. Jag ska vara fem år, dricka saft, cykla på trehjulingar och inte veta mer om livet än vad hon gör.

  
Hon uttryckte väl att jag aldrig fick röka hemma - nej, det skulle ju vara förkrossande om någon fick veta att hennes dotter, hennes dotter, rökte. Eller skulle det vara förkrossande om någon fick veta att hon har misslyckats med sin roll som mamma? (Hon kan inte längre berätta för alla på jobbet vilken perfekt dotter hon trodde att hon hade). Att hon inte har kunnat skydda sin dotter från tobakens och nikotinets farliga, onda spiral och alla vet ju att med tobak kommer alkohol. Hon har misslyckats med att hålla mig från dessa farliga flytande substanser som får alla unga kvinnor att bli våldtagna eller börja använda tyngre droger. Jag är säkert en knarkare också, det är det jag gör när jag träffar mina vänner: äter små konstiga piller eller sniffar namnlöst pulver. Jag krympte ännu en storlek.

   
Allt handlar om henne, om hennes rykte.

   
Jag är den av två barn som hon förväntas kunna skryta om på jobbet, för att upprätthålla sitt rykte om den perfekta mamman, jag är den som sköter mig, spelar i smålandslaget, dricker saft, cyklar på trehjulingar och inte tänker på annat än skolarbete.

  
Jag har lärt mig att om man ska klara sig, får man se till att göra det själv. Ska man förändra något, får man se till att göra det själv. Man gör alltid sina val helt själv. Nu har jag valt att börja röka; och hon har valt att vägra försöka förstå.

  
Hon frågad aldrig varför jag hade börjat röka, hon frågade bara hur jag kunde utsätta min kropp frivilligt för sådana dödliga ämnen, cancerframkallande ämnen. Jag ville förklara för henne att jag blir lugn av rökning, att jag mår bra av det, psykiskt, att jag struntar fullständigt i om jag dör i förtid. Men jag sa inget.

Jag skälver kraftigt av kölden. Har redan frusit fast i en själlös rutin och kan inte komma loss, hur mycket jag än försöker. Hur mycket försöker jag egentligen? Jag orkar inte. Mitt blod har redan förfrusit i mina ådror och allt jag kan göra är att vänta. Vänta på att jag ska förvandlas till en tung isklump, på att mina lungor ska låta luften bli till istappar som skjuter hål på mina celler. Utan celler - ingen människa. Cynism. Känslokyla. Vem ska värma mig? Vem ska hålla om mig och få mitt blod att pulsera igen? Snälla, tina mig med din närhet och låt mig få stanna hos dig. Snälla, ge mig en chans att känna värmen från blodet i min hand. Du, som en gång fick mitt hjärta att smälta:

Kom hem.

" Anarkister vill avskaffa alla fjortisar och ge männen fullständig frihet att våldta sina flickvänner och andra kvinnor . Anarkister vet att människan inte är god av naturen, då detta inte är ett grundläggande krav för en anarkistisk samhällsstruktur."   

http://sv.wikipedia.org/wiki/Anarkism#cite_note-3

 

Du letar dig till likar för att stanna hos dig själv

Det är med både förtjusning och nyvunnen motivation jag ser fram emot skolstarten. Jag har inte riktigt förstått det där med att ha skolångest långt innan skolan har börjat. Det som vi kallar skolångest är något som kan komma smygande när högen med olästa böcker och ogjorda arbeten växer i takt med andra stressobjekt såsom redovisningar, prov, uppspelningar med mera. Att kalla rädsla och nervositet över hur jobbigt det stundtals kommer att bli för ångest, är fel. Självklart tänker vi oss in i situationen om en hektisk mycket-att-göra-period och känner oss stressade (rädda för?) inför den närmare framtiden, men det kan knappast kallas ångest, snarare just stress 

"Ångest är ett sinnestillstånd som karaktäriseras av rädsla eller oro, som ger kroppsliga uttryck. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fall beror ångesten på förändringar i hjärnan. I andra fall hör den ihop med andra medicinska problem eller psykist sjukdom"
  

Ångest är ett av alla våra ord som har fått en förmildrad betydelse som resultat av en överanvändning av ordet (precis som kärlek och hat). Så fort vi känner oss en smula nedstämda eller nervösa, kallar vi det för ångest.

   Sedan ett par år tillbaka har det blivit "inne" att må dåligt. Nu handlar det inte bara om stressade ungdomar i skolan, utan även bland vuxna. Vi ska ha så mycket att göra att vi inte hinner med att träffa vare sig andra eller oss själva. Vi ska helst ha gått in i väggen innan vi har fyllt 40 och vi sparar gärna läxor till sista dagen för att få en anledning till att klaga på överbelastning och stress.

Jag är tjurig, som en godislös sexåring med kolik, förstora skor och tovor i håret. Ingenting jobbigt eller dåligt har hänt på länge; snarare tvärt om, så jag förstår inte varför jag är som jag är. PMS ska jag inte ha förens om 5-6 dagar, jag har sovit som en gris, ätit som en häst och duschat som en... val? Så vad är problemet?

   Jag vaknade med samma tomma känsla som jag hade när jag somnade, sådär så att tiden liksom inte existerar och rummet jag befinner mig i står alldeles stilla. För stilla. Och nej, rum ska inte vara orörliga, de ska vara vid liv. De ska hoppa, snurra, spraka och knastra. Det är det som smittas av på oss, det är därför vi trivs bättre i vissa rum än i andra.

   Den där känslan av minoritet och vanmakt, du vet? Som vi kan känna när vi inte blir tagna på allvar, när beslut fattas efter generalisering och därmed diskriminering. Jag är en minoritet i mitt rum, det är jag som bor mellan väggarna, inte väggarna som bor runt mig. Det är jag som kliver över tröskeln. Det är jag som passar upp på min säng, städar, pyntar och drar i snöret till persiennen.

   Var sak på sin plats, sa Alfons pappa en gång. Det stämmer faktiskt inte bara ur ordningssynpunkt, utan ur flera andra synvinklar: skulle jag flytta på min lampa, eller mitt skrivbord, skulle rummet genast kännas disharmoniskt. Det där med feng shui alltså. Jag skulle vara tvungen att flytta på i stort sett alla möbler för att hitta tillbaka till den där rätta känslan i rummet igen. Det är alltså inte jag som bestämmer i mitt rum, det är mina möbler. De har kontroll över mig.

Jag läser ett intressant blogginlägg av en vän, fast egentligen är det citatet i inlägget och medföljande kommentarer som fångade mitt intresse.

Enligt mig är kärlek något som vi människor själva har utvecklat utifrån den fysiska dragningskraften, men därmed inte sagt att det/den inte finns. Vi är intalade, främst genom religion och biologi, att det är "naturligt korrekt" att bli kär i någon av motsatt kön. Jag tror alltså att om det hade varit en större trend att bli kär i någon av samma kön, hade fler blivit det.

  
Homosexualitet har funnits sedan de gamla grekerna och romarnas tid, och förmodligen ännu längre (hur länge är utanför min vetskap och jag är för trött (läs: lat) för att kolla upp det nu). Detta borde tyda på att den "rätta kärleken" mellan en man och en kvinna är något som uppstått senare, med hjälp av trender, aktuell världssyn och influenser från omgivningen.

  
Det var inte förrän 1944 det blev lagligt för homosexuella att ingå i partnerskap i Sverige och då har alltså kristendomen, med sin bibliska homofobi, regerat som religion i Sverige sedan 1000- talet (osäker källa ).Detta tyder på att den riktning som kyrkan har visat som "den rätta" har gett upphov till den heterosexuella trenden. Jag vill ändå påstå att sedan kyrkan har fått en mindre roll i vårat samhälle, har fler vågat erkänna sin homosexualitet vilket också tyder på att trenderna förändras och påverkar oss.

  
Jag (knäpp som jag är) gjorde ett psykologiskt test på mig själv när jag gick i åttan, eller möjligtvis nian, för att se om jag skulle kunna bli kär i praktiskt taget vem som helst. Jag kom ganska snabbt fram till att jag var tvungen att vara fysiskt attraherad av- i detta fall- killen och utgick sedan därifrån. Jag valde ut mitt "offer" och gick sedan och fantiserade om denne och försökte intala mig själv att jag var kär. Tillslut fick jag såklart den där pirriga känslan i magen när han var i närheten osv. Sådär som jag definierade kärlek då: en pirrig känsla.

  
Nu i efterhand, när jag ser tillbaka på mitt (något osäkra) test kan jag dra vissa slutsatser, trots att jag har svårt för att tolka dem.

  
Den första slutsatsen jag drar syftar helt tillbaka som ett svar till min utgångsfrågeställning: "vad är kärlek?" Vad jag har kommit fram till är att kärlek är vad jag vill att den ska vara. Jag får definiera kärlek hur jag vill och min definition är bara min. Allt som finns, finns inom oss samlat i en stor hög, som då och då behöver sorteras och rensas ut.

  
Den där pirriga känslan i magtrakten kan mycket väl bara vara fysisk attraktion, att vi genom våra tankar stimulerar sexuella drifter (libidon, men vi ska verkligen inte gå in på Freud nu även om hans torier om drifterna länge var i fokus) eller att vi skapar föreställningar inom oss om en eventuell relation eller sexuellt umgänge. Ren nervositet eller spänningskänsla. Är det så jag vill definiera kärlek, så varför inte? Vad säger emot det? Och vem säger att fysisk attraktion inte är essentiellt? Vem säger att något är rätt eller fel? Så länge jag känner mig välmående och kan identifiera mig med känslan så ser jag inte varför jag ska göra motstånd...

  
Men om jag nu är ute efter något mer än bara en känsla av spänning? I ett förhållande tar såklart tryggheten en oerhört stor plats och är därmed en av de mest centrala delarna i en relation, i alla relationer. Även inom familjen, med vännerna och hos min partner.

  
Vad gör då tryggheten hos min partner till ett av mina kriterier, och inte tryggheten hos min familj? Jo, jag känner trygghet i att någon finns hos mig, med mig, närmare mig än någon annan. Någon som tycker om mig för den jag är (vilket låter alldeles för klyschigt för att passa i den här texten). Samma trygghet finner jag i tanken av att min partner och jag delar en speciell känsla med varandra, det är något som båda är med om att bygga upp och utveckla. Detta är alltså något som ligger utanför enbart strävan efter sex.

  
Ovanstående paragraf leder in på en annan (enligt mig) del i den omtalade kärleken, nämligen gemenskapen och trivseln. Oftast känner vi direkt om det finns vissa likheter eller olikheter mellan människor. Personkemi. Vissa människor trivs vi bättre ihop med än andra, av säkert sex miljoner anledningar. Minst. 

  
Och på tal om sex; erotiken och sensualitetens del i sammanhanget. Jag tror absolut att närhet är en viktig del av kärleken och ett förhållande. Inte nödvändigtvis samlag eller sexuellt umgänge bara den där lilla närkontakten som gör att vi känner oss säkra, trygga (för att återgå till tryggheten) och omtyckta. Närheten får stå för någon sorts symbol för känslorna som liksom vill suga in den andres känslor till sig och väva dem samman, lägga dem i en liten utsmyckad ask och bara kika lite, lite ibland när det behövs, nervositetsblandad förtjusning... okey, skärpning Sofie! Närheten är något som ger oss bekräftelse på att våra känslor är uppriktiga, och såklart för att visa uppskattning mot partnern.

  
Det känns lite konstigt att sitta här och försöka förklara min syn på kärlek med hjälp av diverse "bevis", jag kommer inte lyckas få någon att förstå ändå. Det är ju som sagt min inställning och hur du vill att du ska uppfatta kärlek är upp till dig. Jag tycker däremot att det är otroligt fascinerande hur otroligt lättpåverkade vi är av yttre intryck och uppfattningar, både när det gäller kärlek och inom andra ämnen.

Äsch, glöm alla regler och biologiska tolkningar. Det är vad det är. Fortsätt älska!

Inte kunde väl jag veta att Joakim Thåström skulle skriva en låt om mig?


Hon är inte som oss andra
hennes lögner dom är sanna
hon är inte som
hon har aldrig haft fel

Hjärter dam bär på en sak
som hon inte vet att hon har
hjärter dam bär på en sak
hon bär på rent svart hat