Paintspeeling

Jag läser ett intressant blogginlägg av en vän, fast egentligen är det citatet i inlägget och medföljande kommentarer som fångade mitt intresse.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Enligt mig är kärlek något som vi människor själva har utvecklat utifrån den fysiska dragningskraften, men därmed inte sagt att det/den inte finns. Vi är intalade, främst genom religion och biologi, att det är "naturligt korrekt" att bli kär i någon av motsatt kön. Jag tror alltså att om det hade varit en större trend att bli kär i någon av samma kön, hade fler blivit det.

  
Homosexualitet har funnits sedan de gamla grekerna och romarnas tid, och förmodligen ännu längre (hur länge är utanför min vetskap och jag är för trött (läs: lat) för att kolla upp det nu). Detta borde tyda på att den "rätta kärleken" mellan en man och en kvinna är något som uppstått senare, med hjälp av trender, aktuell världssyn och influenser från omgivningen.

  
Det var inte förrän 1944 det blev lagligt för homosexuella att ingå i partnerskap i Sverige och då har alltså kristendomen, med sin bibliska homofobi, regerat som religion i Sverige sedan 1000- talet (osäker källa ).Detta tyder på att den riktning som kyrkan har visat som "den rätta" har gett upphov till den heterosexuella trenden. Jag vill ändå påstå att sedan kyrkan har fått en mindre roll i vårat samhälle, har fler vågat erkänna sin homosexualitet vilket också tyder på att trenderna förändras och påverkar oss.

  
Jag (knäpp som jag är) gjorde ett psykologiskt test på mig själv när jag gick i åttan, eller möjligtvis nian, för att se om jag skulle kunna bli kär i praktiskt taget vem som helst. Jag kom ganska snabbt fram till att jag var tvungen att vara fysiskt attraherad av- i detta fall- killen och utgick sedan därifrån. Jag valde ut mitt "offer" och gick sedan och fantiserade om denne och försökte intala mig själv att jag var kär. Tillslut fick jag såklart den där pirriga känslan i magen när han var i närheten osv. Sådär som jag definierade kärlek då: en pirrig känsla.

  
Nu i efterhand, när jag ser tillbaka på mitt (något osäkra) test kan jag dra vissa slutsatser, trots att jag har svårt för att tolka dem.

  
Den första slutsatsen jag drar syftar helt tillbaka som ett svar till min utgångsfrågeställning: "vad är kärlek?" Vad jag har kommit fram till är att kärlek är vad jag vill att den ska vara. Jag får definiera kärlek hur jag vill och min definition är bara min. Allt som finns, finns inom oss samlat i en stor hög, som då och då behöver sorteras och rensas ut.

  
Den där pirriga känslan i magtrakten kan mycket väl bara vara fysisk attraktion, att vi genom våra tankar stimulerar sexuella drifter (libidon, men vi ska verkligen inte gå in på Freud nu även om hans torier om drifterna länge var i fokus) eller att vi skapar föreställningar inom oss om en eventuell relation eller sexuellt umgänge. Ren nervositet eller spänningskänsla. Är det så jag vill definiera kärlek, så varför inte? Vad säger emot det? Och vem säger att fysisk attraktion inte är essentiellt? Vem säger att något är rätt eller fel? Så länge jag känner mig välmående och kan identifiera mig med känslan så ser jag inte varför jag ska göra motstånd...

  
Men om jag nu är ute efter något mer än bara en känsla av spänning? I ett förhållande tar såklart tryggheten en oerhört stor plats och är därmed en av de mest centrala delarna i en relation, i alla relationer. Även inom familjen, med vännerna och hos min partner.

  
Vad gör då tryggheten hos min partner till ett av mina kriterier, och inte tryggheten hos min familj? Jo, jag känner trygghet i att någon finns hos mig, med mig, närmare mig än någon annan. Någon som tycker om mig för den jag är (vilket låter alldeles för klyschigt för att passa i den här texten). Samma trygghet finner jag i tanken av att min partner och jag delar en speciell känsla med varandra, det är något som båda är med om att bygga upp och utveckla. Detta är alltså något som ligger utanför enbart strävan efter sex.

  
Ovanstående paragraf leder in på en annan (enligt mig) del i den omtalade kärleken, nämligen gemenskapen och trivseln. Oftast känner vi direkt om det finns vissa likheter eller olikheter mellan människor. Personkemi. Vissa människor trivs vi bättre ihop med än andra, av säkert sex miljoner anledningar. Minst. 

  
Och på tal om sex; erotiken och sensualitetens del i sammanhanget. Jag tror absolut att närhet är en viktig del av kärleken och ett förhållande. Inte nödvändigtvis samlag eller sexuellt umgänge bara den där lilla närkontakten som gör att vi känner oss säkra, trygga (för att återgå till tryggheten) och omtyckta. Närheten får stå för någon sorts symbol för känslorna som liksom vill suga in den andres känslor till sig och väva dem samman, lägga dem i en liten utsmyckad ask och bara kika lite, lite ibland när det behövs, nervositetsblandad förtjusning... okey, skärpning Sofie! Närheten är något som ger oss bekräftelse på att våra känslor är uppriktiga, och såklart för att visa uppskattning mot partnern.

  
Det känns lite konstigt att sitta här och försöka förklara min syn på kärlek med hjälp av diverse "bevis", jag kommer inte lyckas få någon att förstå ändå. Det är ju som sagt min inställning och hur du vill att du ska uppfatta kärlek är upp till dig. Jag tycker däremot att det är otroligt fascinerande hur otroligt lättpåverkade vi är av yttre intryck och uppfattningar, både när det gäller kärlek och inom andra ämnen.

Äsch, glöm alla regler och biologiska tolkningar. Det är vad det är. Fortsätt älska!