Paintspeeling

Jag skälver kraftigt av kölden. Har redan frusit fast i en själlös rutin och kan inte komma loss, hur mycket jag än försöker. Hur mycket försöker jag egentligen? Jag orkar inte. Mitt blod har redan förfrusit i mina ådror och allt jag kan göra är att vänta. Vänta på att jag ska förvandlas till en tung isklump, på att mina lungor ska låta luften bli till istappar som skjuter hål på mina celler. Utan celler - ingen människa. Cynism. Känslokyla. Vem ska värma mig? Vem ska hålla om mig och få mitt blod att pulsera igen? Snälla, tina mig med din närhet och låt mig få stanna hos dig. Snälla, ge mig en chans att känna värmen från blodet i min hand. Du, som en gång fick mitt hjärta att smälta:

Kom hem.