Trygghet = ?
Varför denna trånad efter trygghet? Varför nöjer vi oss inte med friheten, tilliten och morgondagens ovisshet? Behöver vi trygghet för att känna förtroende? Behöver vi tillit för att känna trygghet? Vad är trygghet egentligen och var finns den? Trygghet för mig är inte samma trygghet för dig, men varför har jag detta behov av en känsla? Jag kan inte ta på den, jag kan inte beskriva den men den finns inom mig, behovet alltså, inte känslan.
Jag har många behov, jag har mången längtan och många önskningar. Något säger mig att begär och behov speglar tillbaka på självcentrering och självgodhet, är därmed trygghet ett sätt att mäta min egoism?
"Avsaknad av trygghet skapar ångest och destruktivitet" -hur mycket sanning ligger i det påståendet? Kan det inte vara vår inställning till trygghet som skapar ångesten, alltså behovet?
Vi är aldrig nöjda, vi ser det gröna gräset på andra sidan och längtar efter mer och grönare gräs. Framkallar inte det ångest? Hur vi hela tiden vill ha det ouppnåbara, perfektion? Vi har väl trygghet utan att vi tänker på det, gräset är väl lika grönt på denna sidan, eller?
Religiös trygghet, social trygghet, politisk trygghet, intim trygghet, känslomässig trygghet, inre trygghet? Jag antar att vi alla har olika behov av trygghet och jag tänker inte förneka att även jag har det, olika behov av det alltså. Min fråga är snarare: varför?
Makten?
Reflekterar trygghet makten vi får genom vetskapen, kontrollen över våra tankar, rutiner? Vet vi allt, eller kommer tvivlet och teorierna alltid regera över denna värld, över min värld? Är mitt behov av trygghet egentligen ett behov av makt över mig själv och över andra?
Självsäkerheten?
Reflekterar trygghet självsäkerheten hos oss själva? Kan trygghet finnas bortom vår egen existens, utanför våra hjärnor och tankar? Måste vi vara trygga i oss själva för att uppnå den 'ultimata' tryggheten vi så desperat söker?
Omgivningen?
Reflekterar trygghet omgivningens betydelse? Kan jag vara trygg utan att veta att jag kommer hem till en varm lägenhet där det finns mat i kylskåpet och en familj som suttit uppe och väntat? Behöver vi bli accepterade av vår omgivning för att känna oss trygga?
Kombinationen?
Behöver vi all uppräknad trygghet sammanlagt, eller kan vi ersätta dem med varandra? Avsaknad av det ena kan kanske kompenseras med det andra eller det tredje?
Vi kanske letar så noggrant efter trygghet varthän vi kommer, att vi glömmer bort betydelsen av den?
Eller?
Trygghet...hmmm, inte alltför ofta jag tänker på det. Trygghet har hittils inte fått mig att färdas närmare mina ambitioner och drömmar. Det är när en människa är utan trygghet den kämpar för att ta sig ur kaoset, och kommer ur koaset starkare än förr...eller helt förstörd. Men, risker behöver man ta...och vi har ju alla den ultimata trygghten att räkna med.
Direkt drar jag politiska kopplingar... Alliansen pratar om valfrihet när det gäller skola, vård och omsorg. Men där försvinner tryggheten. Tryggheten av att veta att jag får den bästa vården, den bästa utbildningen eller den bästa omsorgen jag kan få, och slippa fundera på var jag kan få det bäst. Den tryggheten tror jag är jätteviktig.
På andra plan är det nog annorlunda. Låt oss ta barnuppfostran. Alla föräldrar vill nog ge sina barn en trygg uppväxt, och är så rädda för att något ska hända med dem, att de isolerar sina barn, överbeskyddar dem. Där blir tryggheten alltför trygg, då det hämmar just den frihet som barn behöver, men även gör dem extremt oförberedda på hur verkligheten ser ut. Således varierar trygghetens vikt.
TJAO!
Jag har inte funderat så mycket på det här med trygghet; men den viktigaste tryggheten för mig är nog att kunna vara trygg i mig själv. Visst, det är skönt att kunna vara trygg i sin omgivning och sina sociala relationer men jag har levt många år utan att ha något sådant (förutom hemma) och jag överlevde: Det gjorde mig starkare, dessutom.
Och sedan skulle jag tillägga, att för mig känns frihet viktigare än trygghet. Även om vissa kanske påstår att trygghet är lika med frihet... Det beror väl helt på hur man tolkar det. Men komplett trygghet leder till stagnation: är man helt trygg söker man inte efter något bättre, alltså stannar man i sin personliga utveckling. Och för mig är det det läskigaste som skulle kunna hända.
