Habo

Det är med ett lätt illamående (efter allt för mycket kladdkaka) som jag lämnar den fantastiska familjen i det gula huset.
   Det är med ett leende på läpparna som jag sätter mig på bussen som kommer att ta mig hem, vad jag ler åt? - jag ler åt förvuxna fjortisar som dricker cider på bussen; jag ler åt deras fyrtio minuter långa konversation om spyor; jag ler åt min egen spegelbild i bussfönstret.
   Det är tunga, långsamma steg som bär mig bort från det gula huset i Habo. 

Dörrar

Ett litet obetydligt rum

hinsides human rymd

murarna viskar- golvet skriker

taket flinar- jag snyftar


Dörrar är fönster

Fönster är dörrar

Beundrare

Betraktare

Vänner


espressogenerationen

Vad säger man till en generation som inte börjar spara förrän det är slut, och vad säger man till en generation där alla politiskt intresserade är alternativa. Vad säger man till en generation som uppskattar sömnen mer än livet, och vad säger man till en generation som konverserar med en burk.

Minnet

spillror av en spegel blottar en emfas
en rubrik som saknar psykisk patos
jag reflekterar ett skimmer av en trivial topas
när minnet avslöjar en provocerande hypnos

Nutiden är en detaljerad obduktion
av det förgångnas blodiga tragik
Minnet är en fragmentarisk produktion
sammansatt av känslornas förvirrade logik

Marcos

marcos

Jag har inte använt någon mall eller schablon

Politik

Jag bloggar om politik

paintpaint

blöö

och igen

Och igen

Jag är inte med på någon bild
Mitt namn står ingenstans
sägs inte av någon
Jag syns, jag hörs
men jag finns inte

Du får mig inte
Jag har inget att ge

Ni klagar, jämrar
Jag njuter, tror jag
av allt
allt som är inget

ni tror att ni finns
men ni bara hörs och syns

igen?

Enligt SMHI ska det regna den eftermiddagen som jag går på bal, vad annars?

Älska mer

VI är så upptagna med att ha det bra, att vi glömmer bort att älska.

Prolog

1

Cigaretten värmer mina fingrar från den påträngande blåsten där jag står hopkurad på perrongen. Jag önskar att min skrikande väckarklocka hade låtit bli att svara på mina trötta gäspningar med sitt råmande. Jag önskar att solen hade gått upp istället för mig.

  Min luva är uppdragen: neddragen så långt över mitt ansikte som möjligt: precis som att jag skulle dra mindre uppmärksamhet till mig om jag försöker gömma mig i den två storlekar för stora tröjan. Det regnar.

   Jag ser ut som en gigantiskt stor puppa som bara väntar på att det ska bli en gnutta varmare, åtminstone så varmt så att min kokong slutar upp med att frysa sönder bara för att jag prompt måste förgifta mina lungor med cancerpinnar. Synd bara att det aldrig kommer att bli någon fjäril av mig. Äsch, jag borde skärpa mig - jag kommer definitivt inte att bli mer presentabel för att jag föreställer mig inlindad i en kapsel. Patetiskt.

   Jag vågar knappt räkna alla fasader som står runt omkring mig. De är inte så många men hur mycket jag än koncentrerar mig så minskar de inte i antal, och hur mycket jag än koncentrerar mig så kommer jag alltid att vara den fasad som utmärker sig mest. 

     Mitt tålamod börjar tryta, varför kommer aldrig mitt tåg? Jag har stått här och bidat tiden så många gånger att jag har tappat räkningen. Jag har till och med glömt bort vad det är jag väntar på, allt jag vet är att det ska vara ett tåg, och det ska ta mig dit jag vill, trots att jag inte vet vart jag är på väg.

   Jag kommer snart att förtvivlat ge upp min väntan och min förväntan, och snart kommer jag att vandra den evigt långa vägen tillbaka till mitt hustak, till min tomhet. Det är såhär varje dag slutar: i slentrian. Patetiskt.

   Det är egentligen ingen större skillnad på mitt tak och på mitt tåg: de fyller i stort sett samma funktion. Men dilemmat lyder att mitt tak är konstant- stationärt- och jag vet vart jag har det. Mitt tåg är mobilt, hoppfullt och kapriciöst. Hursomhelst så kommer även denna dag att sluta på taket, med en cigarett mellan fingrarna och luvan uppdragen: neddragen så långt över mitt ansikte som möjligt: för att dra till mig så mycket uppmärksamhet som möjligt, men inte heller ikväll kommer någon att se mig. Jag regnar.    


Kritik. tack!   

Vardagsfrämling

Du vardagsfrämling, kom närmre

Kom till mina kvävda lungor

Befria mitt kuvade skratt


Du vardagsfrämling, kom närmre

Kom till mitt kvävda bröst

Befria mina hopbundna sinnen


Framför och bakom kameran

Skulptera min kropp

Gör den till ditt konstverk

Jag vill vara: ditt konstverk

Droger

Mina (9) piller adderat med mammas cellgifter, infektionshämmande, smärtstillande och sömnpiller gör vårt hem till mer eller mindre (mest mindre) ett apotek. Addera vampyrens fyra olika piller och du ditt vapen.

GMO


Vittnets panorama förbjuder mig

förhäxningar som stavas: distans   

vansinniga illusioner attraherar mig

förbistrad  kosmetik kallas: finans


Ett virrvarr av nyanser alstrar eskapism

en illusion av tidlöshet som lockar

modifierade sanningar som kväver pluralism

förverkligas när depressionen chockar







Ensamhet

Avtryckta av en blödig enslighet

förvirrade av en dimma av autonomi

Vi rusar mot en skenbar gränslöshet

-införlivade i ett plomberat etui


Avvisade utan produktiv pardon

som om vår dignitet vore frosseri

Förnuftet är en fragmentarisk produktion

- inramat av auktoritetens trolleri

RSS 2.0