Habo
Det är med ett leende på läpparna som jag sätter mig på bussen som kommer att ta mig hem, vad jag ler åt? - jag ler åt förvuxna fjortisar som dricker cider på bussen; jag ler åt deras fyrtio minuter långa konversation om spyor; jag ler åt min egen spegelbild i bussfönstret.
Det är tunga, långsamma steg som bär mig bort från det gula huset i Habo.
Dörrar
Ett litet obetydligt rum
hinsides human rymd
murarna viskar- golvet skriker
taket flinar- jag snyftar
Dörrar är fönster
Fönster är dörrar
Beundrare
Betraktare
Vänner
espressogenerationen
Minnet
en rubrik som saknar psykisk patos
jag reflekterar ett skimmer av en trivial topas
när minnet avslöjar en provocerande hypnos
Nutiden är en detaljerad obduktion
av det förgångnas blodiga tragik
Minnet är en fragmentarisk produktion
sammansatt av känslornas förvirrade logik
Marcos
Politik
paintpaint
och igen
Jag är inte med på någon bild
Mitt namn står ingenstans
sägs inte av någon
Jag syns, jag hörs
men jag finns inte
Du får mig inte
Jag har inget att ge
Ni klagar, jämrar
Jag njuter, tror jag
av allt
allt som är inget
ni tror att ni finns
men ni bara hörs och syns
igen?
Älska mer
Prolog
1
Cigaretten värmer mina fingrar från den påträngande blåsten där jag står hopkurad på perrongen. Jag önskar att min skrikande väckarklocka hade låtit bli att svara på mina trötta gäspningar med sitt råmande. Jag önskar att solen hade gått upp istället för mig.
Min luva är uppdragen: neddragen så långt över mitt ansikte som möjligt: precis som att jag skulle dra mindre uppmärksamhet till mig om jag försöker gömma mig i den två storlekar för stora tröjan. Det regnar.
Jag ser ut som en gigantiskt stor puppa som bara väntar på att det ska bli en gnutta varmare, åtminstone så varmt så att min kokong slutar upp med att frysa sönder bara för att jag prompt måste förgifta mina lungor med cancerpinnar. Synd bara att det aldrig kommer att bli någon fjäril av mig. Äsch, jag borde skärpa mig - jag kommer definitivt inte att bli mer presentabel för att jag föreställer mig inlindad i en kapsel. Patetiskt.
Jag vågar knappt räkna alla fasader som står runt omkring mig. De är inte så många men hur mycket jag än koncentrerar mig så minskar de inte i antal, och hur mycket jag än koncentrerar mig så kommer jag alltid att vara den fasad som utmärker sig mest.
Mitt tålamod börjar tryta, varför kommer aldrig mitt tåg? Jag har stått här och bidat tiden så många gånger att jag har tappat räkningen. Jag har till och med glömt bort vad det är jag väntar på, allt jag vet är att det ska vara ett tåg, och det ska ta mig dit jag vill, trots att jag inte vet vart jag är på väg.
Jag kommer snart att förtvivlat ge upp min väntan och min förväntan, och snart kommer jag att vandra den evigt långa vägen tillbaka till mitt hustak, till min tomhet. Det är såhär varje dag slutar: i slentrian. Patetiskt.
Det är egentligen ingen större skillnad på mitt tak och på mitt tåg: de fyller i stort sett samma funktion. Men dilemmat lyder att mitt tak är konstant- stationärt- och jag vet vart jag har det. Mitt tåg är mobilt, hoppfullt och kapriciöst. Hursomhelst så kommer även denna dag att sluta på taket, med en cigarett mellan fingrarna och luvan uppdragen: neddragen så långt över mitt ansikte som möjligt: för att dra till mig så mycket uppmärksamhet som möjligt, men inte heller ikväll kommer någon att se mig. Jag regnar.
Kritik. tack!
Vardagsfrämling
Du vardagsfrämling, kom närmre
Kom till mina kvävda lungor
Befria mitt kuvade skratt
Du vardagsfrämling, kom närmre
Kom till mitt kvävda bröst
Befria mina hopbundna sinnen
Framför och bakom kameran
Skulptera min kropp
Gör den till ditt konstverk
Jag vill vara: ditt konstverkDroger
GMO
Vittnets panorama förbjuder mig
förhäxningar som stavas: distans
vansinniga illusioner attraherar mig
förbistrad kosmetik kallas: finans
Ett virrvarr av nyanser alstrar eskapism
en illusion av tidlöshet som lockar
modifierade sanningar som kväver pluralism
förverkligas när depressionen chockar
Ensamhet
Avtryckta av en blödig enslighet
förvirrade av en dimma av autonomi
Vi rusar mot en skenbar gränslöshet
-införlivade i ett plomberat etui
Avvisade utan produktiv pardon
som om vår dignitet vore frosseri
Förnuftet är en fragmentarisk produktion
- inramat av auktoritetens trolleri