Habo

Det är med ett lätt illamående (efter allt för mycket kladdkaka) som jag lämnar den fantastiska familjen i det gula huset.
   Det är med ett leende på läpparna som jag sätter mig på bussen som kommer att ta mig hem, vad jag ler åt? - jag ler åt förvuxna fjortisar som dricker cider på bussen; jag ler åt deras fyrtio minuter långa konversation om spyor; jag ler åt min egen spegelbild i bussfönstret.
   Det är tunga, långsamma steg som bär mig bort från det gula huset i Habo. 

espressogenerationen

Vad säger man till en generation som inte börjar spara förrän det är slut, och vad säger man till en generation där alla politiskt intresserade är alternativa. Vad säger man till en generation som uppskattar sömnen mer än livet, och vad säger man till en generation som konverserar med en burk.

Politik

Jag bloggar om politik

igen?

Enligt SMHI ska det regna den eftermiddagen som jag går på bal, vad annars?

Älska mer

VI är så upptagna med att ha det bra, att vi glömmer bort att älska.

Prolog

1

Cigaretten värmer mina fingrar från den påträngande blåsten där jag står hopkurad på perrongen. Jag önskar att min skrikande väckarklocka hade låtit bli att svara på mina trötta gäspningar med sitt råmande. Jag önskar att solen hade gått upp istället för mig.

  Min luva är uppdragen: neddragen så långt över mitt ansikte som möjligt: precis som att jag skulle dra mindre uppmärksamhet till mig om jag försöker gömma mig i den två storlekar för stora tröjan. Det regnar.

   Jag ser ut som en gigantiskt stor puppa som bara väntar på att det ska bli en gnutta varmare, åtminstone så varmt så att min kokong slutar upp med att frysa sönder bara för att jag prompt måste förgifta mina lungor med cancerpinnar. Synd bara att det aldrig kommer att bli någon fjäril av mig. Äsch, jag borde skärpa mig - jag kommer definitivt inte att bli mer presentabel för att jag föreställer mig inlindad i en kapsel. Patetiskt.

   Jag vågar knappt räkna alla fasader som står runt omkring mig. De är inte så många men hur mycket jag än koncentrerar mig så minskar de inte i antal, och hur mycket jag än koncentrerar mig så kommer jag alltid att vara den fasad som utmärker sig mest. 

     Mitt tålamod börjar tryta, varför kommer aldrig mitt tåg? Jag har stått här och bidat tiden så många gånger att jag har tappat räkningen. Jag har till och med glömt bort vad det är jag väntar på, allt jag vet är att det ska vara ett tåg, och det ska ta mig dit jag vill, trots att jag inte vet vart jag är på väg.

   Jag kommer snart att förtvivlat ge upp min väntan och min förväntan, och snart kommer jag att vandra den evigt långa vägen tillbaka till mitt hustak, till min tomhet. Det är såhär varje dag slutar: i slentrian. Patetiskt.

   Det är egentligen ingen större skillnad på mitt tak och på mitt tåg: de fyller i stort sett samma funktion. Men dilemmat lyder att mitt tak är konstant- stationärt- och jag vet vart jag har det. Mitt tåg är mobilt, hoppfullt och kapriciöst. Hursomhelst så kommer även denna dag att sluta på taket, med en cigarett mellan fingrarna och luvan uppdragen: neddragen så långt över mitt ansikte som möjligt: för att dra till mig så mycket uppmärksamhet som möjligt, men inte heller ikväll kommer någon att se mig. Jag regnar.    


Kritik. tack!   

Droger

Mina (9) piller adderat med mammas cellgifter, infektionshämmande, smärtstillande och sömnpiller gör vårt hem till mer eller mindre (mest mindre) ett apotek. Addera vampyrens fyra olika piller och du ditt vapen.

MUF

Jag var nog en smula för bitter... så föregående inlägg fick endast existera ett par timmar.

MUF var på skolan och jag tänkte gensast på:

"När en politiker säger att vi sitter i samma båt så var på din vakt, det betyder att det är du som skall ro!"
- Wilhelm Moberg

"Antag att du är en idiot. Och antag att du är med i regeringen.Nej, nu upprepade jag mig!" 
- Mark Twain

Rubrik

Du förstår inte själv din inkonsekvens, dina desperata försöka att fly undan din idioti eller ditt patetiska gömställe bakom svarta bokstavskombinationer. Du tror att du har nått höjden av självdistans, men tro mig, du är inte ens i närheten. Du tror att du är självkritisk, men tro mig, du är precis lika trivial som alla andra. Du tror att har svar till det mesta, och ja, kanske, men du har inte rätt fråga till rätt svar och vad är poängen med att lagra information om saker du inte har en susning om? I själva verket: du har inga frågor alls. Du har till och med intalat dig själv att du är empatisk, sympatisk och förstående men tyvärr, det stämmer inte heller.

   Du är varken psykiskt, eller fysiskt nedbruten, du har inte ens ångest eller panikångest eller någon annan påhittad attack och du vet inte hur varken stress eller trötthet stavas, allra minst hur det kan påverka någon. Du har inte heller någon aning om vad det innebär att vara deprimerad eller att må psykiskt dåligt i allmänhet. Så sluta låtsas.


Jag kan inte simma

Jag är något så klyschigt som en lång, djup, oändlig strand fullpackad med sten, sand, grus och lera. Men vad har du att analysera? - ett enda litet sandkorn. Vad har du att ifrågasätta? - flera hundra tusentals kubikmeter med oordnad lera. Jag är en strand till hälften täckt med vatten. Var sjunde våg kommer mot mig och dränker mig om så bara för ett par sekunder: jag kan inte simma.
   Jag sitter och väntar på en tsunami som aldrig kommer, trots att det är det enda jag vill, det enda jag ber om, det enda jag saknar. Den som söker skall finna. Jag trodde aldrig att min saknad och längtan efter att få känna vattnet slå över mig, och förflytta mig ut till ovissheten, skulle kunna växa och bli så stor. Den är redan för stor. Jag känner smaken av megalomani och ändå vill jag att den ska växa sig ännu större. Breda ut sig. Jag kan inte simma!

   Jag ber om att nästa våg ska vara tillräckligt stor för att ta mig med sig. Jag ber om att varje litet dolt, förtorkat sandkorn som gömmer sig djupt inne i mitt sandslott ska få uppleva det som jag spelar upp inom mig varje dag. Men ingen svarar på mina böner. Ingen. Den som söker skall finna. Jag har sökt en utväg på fastlandet, jag har sökt svar från berg, grönska och jord. Jag söker nu mina svar i havet, bland vågor och bland strömmar. Den som söker skall finna. Min utväg är att kasta mig handlös i det hav som jag så länge trodde skulle kasta sig över mig. Låta mina sandkorn spridas ut i det oändliga. Frivilligt. Låta mina sandslott förgöras, slås sönder och befrias från sitt torra fängelse på land. Jag kan inte simma. Jag kan inte simma. Jag kan inte simma. Jag kan inte.


Bortglömd

Det spelar ingen roll hur mycket kunskap du har
Det spelar ingen roll att du kan skilja på rätt och fel
Det spelar ingen roll hur det är egentligen
-Det är alltid känslan som räknas

he he he

Min plan misslyckades. Somnade sött hos min vampyr vid 8-tiden. Fail fast, bra fail.

(o)sömn

Efter misslyckade försök till att somna, och misslyckade försök till konversation med vampyren så blir nu planen att fördriva tiden fram tills skolan börjar- utan att sova. Skulle jag gå och lägga mig nu, så finns det inte en chans i världen att  jag lyckas ta mig upp ens till svenskan som börjar 11.  Jag börjar att bli lite smått desperat...

vampyrer

J tror att jag är lugn som en filbunke (hallå, jag gillar inte ens filmjölk?!) men sanningen är att nu har min vampyr kommit hem, alltså hem, som till Sverige och Jönköping, och jag kan inte sova. Nu är han så nära att det känns som om han vore längre bort än thailand. Hängde ni med på logiken där eller? 
   En kort fysisk distans, men en förbannat lång psykisk distans.

?

Jag söker en fråga till mina svar

Bitterfitta

Klockan är snart sex, jag sover inte. Men jag skall icke skriva om sömnlöshet -för en gångs skull. Fan nu gjorde jag det ändå. Aja. Jag ska kanske vara vaken hela natten? Nej, det kommer jag inte orka.

Först: jag orkar inte med pretentiösa bloggar/bloggare längre. Varför? - För att det helt enkelt blir en bekräftelsegrej. "Åh, kolla på mig, jag kan skriva fina ord och formuleringar". Ja visst, det kan jag också, men enligt mig är det är en större utmaning att kunna anpassa sitt språk efter situation, och läsare (i det skriftliga fallet). Att läsa inlägg, efter inlägg i samma strama, pryda stil är helt enkelt tråkigt. Punkt. Saklighet är det nya svarta har jag bestämt. Det är väl kanske mer ok, om man vet om att man gör det för bekräftelse, men att förneka det är bara korkat.
   Jag personligen bloggar av framför allt två anledningar: bekräftelse och feedback. Att jag lägger upp bilder på vad jag målar är av rent, skärt bekräftelsebehov. Jag vill höra (läsa) att jag är duktig, eller att jag åtminstonde har förutsättningar för att bli det, precis som alla andra vill höra ibland. Det finns ingen annan anledning till att jag lägger upp det i övrigt.
   Gällande poesi/ vad jag nu ska kalla det - feedback är trevligt, sen att det inte är någon som vill kommentera är ju lite tråkigt för mig men å andra sidan så har jag väl förhoppningar på att någon kanske tänker till lite och undrar över vad som egentligen står där, och reflekterar över det. Det låter väl förbannat äckligt klyschigt, men det jag skriver under kategorin 'Poesi' bär på något speciellt som bara jag kan se. Så det så.
   Övriga inlägg handlar väl mest om konstiga funderingar som jag vill dela med mig av mest för att fördriva tid, roa andra(ha ha för det händer så ofta -not), gnälla lite, eller för att fylla ut platsen på bloggen. När jag ändå har en blogg, kan jag ju utnyttja den, tänker jag.

Sen: Jag orkar inte med korkade djävla idioter som inte förstår allvaret passiv aktion i Israel vs Palestina-konflikten (läs: Vår Söte Statsminister). Utger de att de står neutralt så får de väl fan stå neutralt och är de partiska så får de väl för fan stå för att de är det! Och jag orkar inte med korkade djävla idioter som inte kan se större än en tusenlapp. 

Näst sist: Ja, jag är en bitterfitta. Och det är jag stolt över!

Sist: Fuck your nationality, burn your flag!

Ni förstår inte er själva

Sluta överdriva
Sluta låtsas
Sluta tro
Det är ingen tävling!
Vi tröttnar
leder till överdriven överdrift
men SLUTA!
På riktigt
Jag orkar inte lyssna
om du fortsätter
Det enda du bidrar till:
förtryck
Du trcker ner mig
förlöjligar mig
kanske rätt?
kanske fel?
vad är fel?
Stuta bara
-Jag orkar inte mer

Mördare

Har du någon gång dödat någon?
-Jag har
Senast idag

svensk spontanitet

men hallå. dags att sova! alltså förlåt, det måste vara förbaskat träligt att bara läsa om att jag är vaken, fast jag menar alla andra som skriver är ju också vakna, för ingen skriver väl i sömnen? eller? äsch. Jag vill mest fördriva tiden. Den VAKNA tiden. Suck. Ah, nej, FÖRLÅT!
   Jag är hungrig - så där fick något annat att läsa! OCH: jag har ett mosat pärlsocker under J:et på tangentbordet. Lite spontant och crazy såhär mitt i terminen!

FISK!

Martin säger (01:10):

mja, men jag fixar bara en sak

som jag borde gjort en anna dag...:/

Sofie säger (01:10):

haha

Martin säger (01:11):

såååå dålig på att panera!


alltså Martin, det är lugnt, du behöver inte stå och panera fisk 01.11 en torsdagsnatt!


Tidigare inlägg
RSS 2.0