Paintspeeling

731 långa dagar av självdementerande lögner. 731 dagar av ren och skär idioti. Du sa det som alla tänker, inkluderat jag själv, du sa det som alla förnekar: det var mitt fel. Det var mitt fel, mitt val. Mitt fel. Endast mitt. Karaktäristisk dumhet; idioti präglad av avsaknad av insikt och förstånd. 731 dagar av självförvållad smärta, 731 dagar av obeskrivliga, rättvisa, skuldkänslor.

   Jag fick det bekräftat, att det jag tänker stämmer. Det var mitt fel. Jag lät det hända.

   När ska alla andra sluta ljuga för mig? När ska ni sluta tro att sanningen skulle kunna skada mig mer än min egen skuld redan gör? När ska alla sluta med att försöka tvinga mig till att ljuga för mig själv? Det var mitt fel. Jag lät det hända. Nu får jag ta konsekvensen: skuld. Livslång skuld.

   Jag kommer aldrig att finna någon form av förståelse eller acceptans för mina handlingar, så vad finns det att bearbeta? Vad finns det att redan ut? - Det var mitt fel.

Jag står i mitten, Det kretsar runt mig. Ett spår utan slutstation, utan adress. Samma längdavstånd som tidsavstånd. Vakuum. Jag kommer varken närmre eller längre ifrån. Det: en tid, en plats, ett val. Från min mitt kan jag se i alla väderstreck, sträcka ut mina armar åt alla håll, utan att behöva snudda vid något; utan att behöva vidröra Det. Jag har flytt till mitten, till en ny koordinat, där jag har kontroll.

   Tomrummet mellan mig och Det bildar långsamt och sävligt ett hål, ett ingenmansland. Min makt vippar på kanten till avgrunden. Lämnar alla beslut åt marginalerna - som vanligt. I ett år sex månader och tjugosex dagar har jag stått här, i mitten. Väntat, saknat och räknat. Dagar, veckor, månader och år.

  
Jag drömde inatt igen. Inte konkret om Det, men jag vet att det var det drömmen handlade om.

  
Ett hotell (som såg ut som spökhotellet på Liseberg), ett badkar fyllt med vatten. Ovanför hänger knivar, sågar, flaskor och trasiga glödlampor (Freud?). Vi leker. Under vattnet, i badkaret. Håller kvar varandra under ytan för att sedan skratta åt flämtningarna (hånade vi det förutsägbara? mitt val?) Du är stark, orkar hålla kvar mig trots mina besinningslösa försök att slå mig fri. Jag vet inte vem du är, men vi verkade -ironiskt nog- trivas med varandra (är du undanflykten eller kanske glömskan?). En trasig glödlampa faller i vattnet och någon säger åt oss att vi måste stiga upp (mitt förnuft?). Sluta leka. En glasskärva trycker sig in under min hud när jag försöker kravla mig upp ur det missfärgade karet. Vattnet färgas rött.

   Vi är på sjukhuset. Här är det panik, kaos och anarki. Rulltrappor, plåster, bandage, sprutor, skalpeller. Vita rockar fladdrar förbi för att komma tillbaka nersölade av blodstänk. Vi har våra ryggsäckar med oss (vart ska vi? vart är vi på väg?)

   Vi är i en matbutik, fortfarande med vår otympliga packning. Jag förklarar viskandes för mina vänner att kaoset inne på sjukhuset berodde på HIV. En nyfiken, rödhårig kille från Storbritannien frågar vad vi viskar om, och säger att det troligen angår även honom. Jag avfärdar honom med ett leende.

   Det tog ett tag innan jag såg honom, men han gick därinne, också han med sin rycksäck. Känslan av återförening och trygghet slog emot mig och jag visste att jag hade kommit rätt.       

Hur lyckas Du alltid dyka upp, när det är som mest jobbigt? Hur lyckas Du alltid bryta dig genom alla lås och kedjor, och bestjäla mig på allt jag har, allt jag har byggt upp? När ska du försvinna så långt bort, att jag aldrig mer behöver bekymra mig om vilken väg jag ska gå eller hur jag ska ta mig hem på nätterna? När ska jag kunna slappna av och kunna lita på att det kommer vända? Hur ska jag ska övervinna min rädsla? Hur ska jag någonsin kunna lita på någon igen, om Du alltid ska finnas där och påminna mig om allt som varit?  Hur länge ska jag straffas för mitt misstag?

Hur länge ska jag straffas för ett val som du har gjort?

Varför vägrar jag blint förgäta

Kan varken sova, vakna eller äta

Din gestalt, dina andetag och din röst

Finner ingen mening, anledning eller tröst

Till att fortsätta med allt det här, till att vara

Varför hör du inte mina böner? Varför vägrar du att svara?!

Vill skrapa bort alla bilder som du bränt fast på mig

Ett omöjligt uppdrag, snälla låt mig få sluta hata dig!

Du tär på min förmåga, min förmåga att känna

Mina ögon har vissnat, så sluta bränna!

Jag hatar att jag älskar att hata din närvaro

Jag hatar dig av hela min värld, trots din frånvaro

Frånvarande är även min motivation och kapacitet

För vad tjänar det till att bli en orkeslös, anonym poet?

Envist hävdar jag att jag fortfarande förstår,

men se på det här: ett jävla rim om ett minne som består..?

Varför skrev du? Var det något eller någon som spelade oss ett spratt, eller hade du medvetet planerat att skriva till mig? Du tvingar mig att radera, att sudda och förtränga. Trodde du att vi skulle ta upp kontakten igen och kunna prata med varandra? Jag tänker inte acceptera att leva med dig omkring mig, jag tänker inte acceptera att du styr mitt liv. Det räcker nu. Ett år har gått och du har förstört varje dag, varje vecka och varje månad. Jag tänker inte låta mig påverkas av allt som du har gjort längre. Det är inte jag som ska må dåligt, det är du. Jag vägrar byta nummer igen, jag vägrar ha vännerlås på bilddagboken och jag vägrar ha lösenord på bloggen.

Du, och allt som hände, är ett avslutat kapitel. Ord och handlingar ska glömmas bort och aldrig läsas eller skrivas igen, så låt mig vara!

 Jag vet att du läser det här, jag vet att du vet att det är om dig jag skriver. Jag vet att du vet att jag aldrig vill se dig igen. Någonsin. Jag vet att du fortfarande tycker att det var mitt fel...

Du sa: Genomträngande frånvaro med närvarande smärta

euforisk åtrå

Jag sa: Frånstötande plåga och tilldragande verklighetsflykt

 bävan

Jag bad om ett avslut

jag bad om min oskuld, min heder 

Du svarade nekande på mina böner

Du sa: Din oskuld får du aldrig åter, så spela med mig!

Jag sa: Du har förstört mitt instrument, jag är numera ohörbar!

Din befallning var min lag

Jag spelade med

Jag bestämde mig

lät dig inte realisera din ritual på mig

motiven förblev ord

Jag bestämde mig

Aldrig mer, aldrig

Jag har förrått mig själv...

Favör

Förälskelse

Framgång

Falsarium

Förföljelse

Frigid

Försumbar

Förlust