Prolog
1
Cigaretten värmer mina fingrar från den påträngande blåsten där jag står hopkurad på perrongen. Jag önskar att min skrikande väckarklocka hade låtit bli att svara på mina trötta gäspningar med sitt råmande. Jag önskar att solen hade gått upp istället för mig.
Min luva är uppdragen: neddragen så långt över mitt ansikte som möjligt: precis som att jag skulle dra mindre uppmärksamhet till mig om jag försöker gömma mig i den två storlekar för stora tröjan. Det regnar.
Jag ser ut som en gigantiskt stor puppa som bara väntar på att det ska bli en gnutta varmare, åtminstone så varmt så att min kokong slutar upp med att frysa sönder bara för att jag prompt måste förgifta mina lungor med cancerpinnar. Synd bara att det aldrig kommer att bli någon fjäril av mig. Äsch, jag borde skärpa mig - jag kommer definitivt inte att bli mer presentabel för att jag föreställer mig inlindad i en kapsel. Patetiskt.
Jag vågar knappt räkna alla fasader som står runt omkring mig. De är inte så många men hur mycket jag än koncentrerar mig så minskar de inte i antal, och hur mycket jag än koncentrerar mig så kommer jag alltid att vara den fasad som utmärker sig mest.
Mitt tålamod börjar tryta, varför kommer aldrig mitt tåg? Jag har stått här och bidat tiden så många gånger att jag har tappat räkningen. Jag har till och med glömt bort vad det är jag väntar på, allt jag vet är att det ska vara ett tåg, och det ska ta mig dit jag vill, trots att jag inte vet vart jag är på väg.
Jag kommer snart att förtvivlat ge upp min väntan och min förväntan, och snart kommer jag att vandra den evigt långa vägen tillbaka till mitt hustak, till min tomhet. Det är såhär varje dag slutar: i slentrian. Patetiskt.
Det är egentligen ingen större skillnad på mitt tak och på mitt tåg: de fyller i stort sett samma funktion. Men dilemmat lyder att mitt tak är konstant- stationärt- och jag vet vart jag har det. Mitt tåg är mobilt, hoppfullt och kapriciöst. Hursomhelst så kommer även denna dag att sluta på taket, med en cigarett mellan fingrarna och luvan uppdragen: neddragen så långt över mitt ansikte som möjligt: för att dra till mig så mycket uppmärksamhet som möjligt, men inte heller ikväll kommer någon att se mig. Jag regnar.
Kritik. tack!
jag tycker mycket mycket om den här. bildspråket, metaforen. det känns att det är på riktigt. och upprepningarna är smarta, och avslutet, "jag regnar" fantastiskt.
Det är fint skrivet. Du beskriver känslan att vilja bort mycket målande, känslan som jag tror vi alla delar, mer eller mindre. Jag delar den i alla fall med dig.
Ofta vill jag bara åka, för åkandets skull, och för att komma bort från tristtessen. Att känna att jag lever. Att bli väck det vanliga, ingrodda, sedan länge från alla kanter påprövade.
Friska vindar kommer alltid, eftersom allting rör sig. Frågan är hur lång tid det tar, innan man kan känna dem, och våga spärra ut sina vingar för att till slut ändå bli en fjäril.
