Vakuum
Jag står i mitten, Det kretsar runt mig. Ett spår utan slutstation, utan adress. Samma längdavstånd som tidsavstånd. Vakuum. Jag kommer varken närmre eller längre ifrån. Det: en tid, en plats, ett val. Från min mitt kan jag se i alla väderstreck, sträcka ut mina armar åt alla håll, utan att behöva snudda vid något; utan att behöva vidröra Det. Jag har flytt till mitten, till en ny koordinat, där jag har kontroll.
Tomrummet mellan mig och Det bildar långsamt och sävligt ett hål, ett ingenmansland. Min makt vippar på kanten till avgrunden. Lämnar alla beslut åt marginalerna - som vanligt. I ett år sex månader och tjugosex dagar har jag stått här, i mitten. Väntat, saknat och räknat. Dagar, veckor, månader och år.
Jag drömde inatt igen. Inte konkret om Det, men jag vet att det var det drömmen handlade om.
Ett hotell (som såg ut som spökhotellet på Liseberg), ett badkar fyllt med vatten. Ovanför hänger knivar, sågar, flaskor och trasiga glödlampor (Freud?). Vi leker. Under vattnet, i badkaret. Håller kvar varandra under ytan för att sedan skratta åt flämtningarna (hånade vi det förutsägbara? mitt val?) Du är stark, orkar hålla kvar mig trots mina besinningslösa försök att slå mig fri. Jag vet inte vem du är, men vi verkade -ironiskt nog- trivas med varandra (är du undanflykten eller kanske glömskan?). En trasig glödlampa faller i vattnet och någon säger åt oss att vi måste stiga upp (mitt förnuft?). Sluta leka. En glasskärva trycker sig in under min hud när jag försöker kravla mig upp ur det missfärgade karet. Vattnet färgas rött.
Vi är på sjukhuset. Här är det panik, kaos och anarki. Rulltrappor, plåster, bandage, sprutor, skalpeller. Vita rockar fladdrar förbi för att komma tillbaka nersölade av blodstänk. Vi har våra ryggsäckar med oss (vart ska vi? vart är vi på väg?)
Vi är i en matbutik, fortfarande med vår otympliga packning. Jag förklarar viskandes för mina vänner att kaoset inne på sjukhuset berodde på HIV. En nyfiken, rödhårig kille från Storbritannien frågar vad vi viskar om, och säger att det troligen angår även honom. Jag avfärdar honom med ett leende.
Det tog ett tag innan jag såg honom, men han gick därinne, också han med sin rycksäck. Känslan av återförening och trygghet slog emot mig och jag visste att jag hade kommit rätt.
