Paintspeeling

Ett kilo fullkornskokain och fyra hus i centrum
Den stora bruna som går på alla fyra
Hallonpaj och Jehovas Vittnen
Dinosaurier för tillplattning av jorden
Scones och bussresa
Värdefull eskort hem i kylan av A
-Tack

Pigghet utan dess like
'En-gång-i-månaden-humörsvängningar'
-Förlåt för mitt lustiga humör


Har även ordnat jobb för resten av veckan
Rullstolsrace på kålgårdens äldreboende.

1.När det regnade ute kunde jag stå på grusgången i bara strumpor med en hink i varje hand.

Jag samlade nämligen på droppar, de var så fina och jag hade ganska många.De liksom blänkte sådär som bara vatten kan göra. Det var inte lika roligt när det snöade, orkade aldrig tina. Vi hade ingen mikrovågsugn och sen var det för kallt för att stå på grusgången i bara strumporna.

2,Ibland åkte vi till badhuset. Kloret liksom fastnade alltid i ögonen och det sved så där ni vet och man försökte torka bort det med baksidan av handen och det började svida ännu mer. Efteråt hade jag röda ögon i flera dagar.

3.Det värsta jag visste var när bilarna slutade köra på vägen, tågen stannade och allt blev stilla. Det var för tyst på något sätt. Ingen som panikbromsade vid övergångsstället och inget tåg som visslade vid perrongen.

4.Varje skolavslutning åkte vi till Gränna och köpte glass. Jag minns att jag tyckte att det var för långt att åka för att köpa glass. Vi hade ju en glasskiosk i närheten och tanten med det röda läppstiftet luktade så konstigt.

5.Jag brukade tänka på att alla järnvägsspår leder någonstans, jag visste bara inte vart och varför skulle jag behöva veta det? Gräset växer alltid högt längs med vägen där inga bilar åker och solen lyser alltid någonstans på jorden, jag visste bara inte vart.

6.När det regnade brukade jag stå ute i bara strumporna och titta på molnen. De var alltid grå men dropparna blänkte lika fint ändå. Jag brukade samla på dom i små hinkar som jag höll i händerna. Jag tänkte aldrig på att jag blev blöt om strumporna för jag visste att det snart skulle sluta regna. Det gjorde det alltid.    

Ljuvliga lov.

Dagen började kanske inte så jättebra, kunde inte äta frukost pga illamående. Jag är extremt beroende av min frukost även om den i vanliga fall bara betår av en macka eller två men idag fick magen nöja sig med ett glas vatten. Skrivuppgiften i engelskan hade ju faktiskt varit fruktansvärt rolig om det nu hade varit så att jag hade läst båda novellerna som skulle jämföras... Jag hade med andra ord ingenting att gå på. SÄMST! Gurka är faktiskt väldigt gott, tomat också och på tal om mat, guitar hero?

Nu sitter vänner på Coffe House, dricker sig fulla på kaffe och firar Jesu död och återuppståndelse. Har jag nämnt att det är vårdagjämning idag också? Vad tusan gör jag hemma? Jag har suttit i karantän i 3 dagar och får nu äntligen se världen från gräsmattornas, grodornas och trädens perspektiv, och jag sitter hemma och skriver ett dumt blogginlägg om min ointressanta dag! Som att någon bryr sig om att jag lyckades skrapa ihop två totalt innehållsfattiga sidor om Edgar Allan Poe's noveller eller om att jag har världens humörsvängningar och pms?! Och pga dessa 'en-gång-i-månaden-besvär' är jag fortfarande arg på Cleas P! - nej, jag har inte sett honom plocka skräp och jag tänker tjura tills han gör det! Jag kanske borde söka hjälp för min trångsinthet? Finns det kvällskurser för sådant? Eller måste jag söka mer 'pålitlig' hjälp? bup kanske? 

Jag vill umgås! Jag fungerar inte utan människor i min omgivning. Så är det bara. Jag vet, jag är lipig osv.  Jag kanske borde göra som i killen i Fight Club? Gå till massa möten där jag kan känna mig lite mindre patetisk, gråta ut och sedan sova gott om natten?
1. Jag får träffa människor
2. Gråta ut är befriande...säger dem.
3. ...eh ja


Än är det inte kväll, vilket betyder att dagen/kvällen kan räddas...

så kom och rädda mig, min ädla prins på din vita springare! kom och rädda en patetiskt självömkande mö...

Suck. Em skulle ju bestämt åka till Malmö också. Min värld snurrar ju inte utan dig!  

Den, som så ofta, efterlängtade helgen är här. Min längtan har till största del bestått av längtan efter vila, gitarrspel och umgänge men det tog bara någon timma innan jag blev rastlös. Abstinensen efter gitarr och musik dämpades visserligen en aning och kvar står nu längtan efter att få umgås, skratta och trivas. Den där vilan också då,men den får snällt vänta.

Jag har höga förväntningar på kvällen, jag är nog ganska bra på det - att ha höga förväntningar alltså.
Kanske därför jag blev så besviken idag. Allt var inte lovat, men jag tog nog för givet att ett av orden skulle hållas. Det gjorde det inte. Bortglömd, igen. inte ens en liten ledtråd kunde få personen i fråga att komma ihåg. Det var inte så att jag förväntade mig en trygghet eller någon form av övertygelse, snarare låg min förväntan i ett försök. Ett försök till en framtida vänskap? om blott så försvarslös och ytlig... men ett försök. Jag vill inte alltid vara den som tar initiativ till allt. Jag vill att någon ska vilja lära känna mig, men det är väl kanske lite för mycket begärt, jag vet inte. Därimot vet jag att det är alldeles för mycket förväntat att vänta mig en ursäkt. Personon har ju som sagt glömt (eller ignorerat) och personen är inte den som ber om ursäkt. Egentligen är personen ganska självupptagen men förnekar det genom att verka omtänksam och intresserad av andra. Jag hoppas att jag har fel.

Jag är för hård mot min omgivning.

Vrångsint
Vacklande

Vemodig

Vilsen

Vågande

Vänskap
Värme

Vinst  

Teoriprov [x]

Snart fullbordas min inkonsekvens

Nu är jag helt övertygad. Jag bär på någon oupptäckt sjukdom. En äcklig, elakartad tumör som etablerat sina äckliga elakartade celler min äckliga elakartade kropp. Jag tror jag ska kalla denna tumör kanske... otur? Fy fan vad trött jag är. FY FAN! jag trodde att det hade vänt,i alla fall lite, men nej då, den vilade nog bara en stund, ett par dagar sådär för att sedan aktiveras igen och förpesta allt. ALLT. ok, inte allt. och ja, jag vet - jag förstorar antagligen upp allt och överdriver. MEN JAG ORKAR INTE! ÅT HELVETE MED ALLT! LÅT MIG KLAGA! OK?!

Har jag börjat söka mig till otur eller är det fel på mig?
Hur i helvete kan allt koncentreras till en trögflytande, stinkande,svidande massa som tränger in i varje lite vrå av min hjärna,mitt hjärta, TILL OCH MED MITT UNDERMEDVETNA!?

-Mardrömmar. Samma tema, samma DU. FÖRSVINN FÖR HELVETE! LÅT MIN HJÄRNA VARA I FRED! låt min näthinna vila! OK!?

Kan jag inte bara få glädjas åt allt som faktiskt är bra ett tag? Nej, nej, då kommer ju såklart något annat och trycker undan denna efterlängtade känsla av TUR och GLÄDJE. Fan!  
 
Det hade varit skillnad om det faktiskt var så att det var mina misstag, men nej. Det är pga av ANDRAS missar JAG får lida. Vad fan ska jag göra då?! Ni som känner mig vet att JAG BARA TAPPAR KONTROLLEN I NÖDFALL! DET HÄR ÄR ETT NÖDFALL! 

Hur kan allt helt plötsligt vara mitt ansvar?

Jag orkar inte helt enkelt. JAG ORKAR INTE!

Åt helvete med allt! Åt helvete med Dig! Åt helvete med mig! Åt helvete med alla! Åt helvete med den här jävla verkligenheten!

Tro fan att det ska regna också. Inte ett dugg förvånad.

Idag blir jag gammal. Vuxen. Egentligen tycker jag inte att vi blir vuxna om vi inte känner oss vuxna. Tyvärr har Jag nog faktiskt kännt mig vuxen alltför många gånger för att anse mig själva vara barn. Hm. Mina erfarenheter av livet har såklart påverkat min mognad och utveckling, om det är bra eller dåligt vet jag inte än. Problemet är dock att "unga vuxna" anses vara barn fram tills dess att de är gifta, har egna barn och fast inkomst. Kommer vi att tas på allvar av "våra äldre" innan vi blir den äldsta generationen? -Jag tvivlar starkt. "Gammal och vis" har alltför hårt spikats fast på våra hjärnors anslagstavlor. Vem har sagt att den som är äldst har mest erfarenhet eller kan mest? Jovisst, den som har fler år på nacken har väl förmodligen varit med om en hel del, men det behöver väl inte betyda att alla upplevelser ska värderas lika högt? Visserligen brukar jag undvika att värdera erfarenheter så ofta det går men i detta sammanhanget tror jag faktiskt att vad som har upplevts spelar större roll än hur mcket som har upplevts. Hur ofta har vi inte sett igenom våra föräldrar eller lärare? Hur ofta har vi inte tänkt: " varför är alla vuxna så oförstående och inskränkta?" Hur ofta har vi inte tänkt: "Han/hon förstår verkligen inte någonting!". Vem har bestämt att vi ska lita mer på någon med ett högre antal levnadsår än på oss själva? "Allt lärare säger är sant och det är så vi ska tycka". Jag tror att jag kan lära mig minst lika mycket av en femåring som en sjuttiofemåring. Våra värderingar har blivit inprogrammerade i våra chip redan när vi såg världen för första gången. Vi är skrämmande dåliga på att kritisera det vi blir intalade, helt enkelt för att vi inte vill inse att det inte är våra egna åsikter. Den bristande förmågan att våga ta reda på vad vi egentligen tycker har tryckt undan förmågan att ta ansvarför våra egna värderingar. Jag är väl medveten om att alla mer eller mindre vill tro att de förstår allt om allting. Jag är inget undantag. Jag står fast vid att allt vi är, finns i vårat eget sinne. Vi kan aldrig bli något vi inte själva tycker att vi är, därimot kan vi låta andra styra hur vi ska tycka. Vi kan aldrig lita mer på någon annan än vi litar på vår egen förmåga att förstå hur vi värderar upplevelser.

Fredagen blottade vissa kulörer i min annars färglösa vardag och räddade en annars färglös vecka. Tack alla som medverkade till denna ljusglimt. Tack J som ger mig inspiration och energi. Tack E som förgyller mig vardag och aldrig överger hoppet. Tack B som står ut med mig och lyssnar på mitt klagande fast vi inte känner varandra och jag förmodligen kommer vara borta från ditt minne inom en distanserad framtid, dina kramar sprider glädje. Tack D för ett par bra dagar, du gav mig mycket att tänka på och det var länge sen jag kände mig så... ja, som jag gjorde då.

Lördagen var minst sagt stressig. Jag har träningsvärk i mina armar efter att ha burit mat och drickabackar i säkert fyra timmar. Obetalt. Att sjunga och spela inför ett 60-tal respektlösa, halvonyktra överålders människor var väl en erfarenhet i sig. Dock kvarstod känslan av avsaknad. Efter vad? - Jag låter det vara osagt.  

Igår var jag på en mycket intressant föreläsning om religion där de flesta världsomfattande religioner togs upp. Det var synnerligen intressant då föreläsarinnan drog annurlunda paralleller till politik,samhälle och historia som jag inte var van vid vilket, såklart, passade mig i smaken. Det låter kanske som att det var en sådan där föreläsning där medlemmar ska lockas till olika föreningar och blir påprackade sektsång, flygblad och "guds hjälp". Så var det alltså inte. Jag kan ju nämna att jag sänkte medelåldern en aning vilket föreläsarinnan verkade uppskatta. " Det brukar inte vara så många unga som vågar ta reda på hur de olika religionerna fungerar" Jag förstod inte riktigt vad hon menade med det, jag tycker att det är väldigt många i min ålder som är intresserade av religion, eller? Kanske menade hon att de flesta undomar bara intresserar sig för kristendomen, det är ju trots allt den största religionen i Sverige. Jag personligen tycker nog allt kristendomen är den mest ointressanta religionen men det beror väl antagligen på att jag är så van vid den. Ja, jag orkar inte redovisa för alla religioner nu men min världsbild har breddats ännu en aning vilket jag antar är bra..