Paintspeeling

Du förstår inte själv din inkonsekvens, dina desperata försöka att fly undan din idioti eller ditt patetiska gömställe bakom svarta bokstavskombinationer. Du tror att du har nått höjden av självdistans, men tro mig, du är inte ens i närheten. Du tror att du är självkritisk, men tro mig, du är precis lika trivial som alla andra. Du tror att har svar till det mesta, och ja, kanske, men du har inte rätt fråga till rätt svar och vad är poängen med att lagra information om saker du inte har en susning om? I själva verket: du har inga frågor alls. Du har till och med intalat dig själv att du är empatisk, sympatisk och förstående men tyvärr, det stämmer inte heller.

   Du är varken psykiskt, eller fysiskt nedbruten, du har inte ens ångest eller panikångest eller någon annan påhittad attack och du vet inte hur varken stress eller trötthet stavas, allra minst hur det kan påverka någon. Du har inte heller någon aning om vad det innebär att vara deprimerad eller att må psykiskt dåligt i allmänhet. Så sluta låtsas.

Jag är något så klyschigt som en lång, djup, oändlig strand fullpackad med sten, sand, grus och lera. Men vad har du att analysera? - ett enda litet sandkorn. Vad har du att ifrågasätta? - flera hundra tusentals kubikmeter med oordnad lera. Jag är en strand till hälften täckt med vatten. Var sjunde våg kommer mot mig och dränker mig om så bara för ett par sekunder: jag kan inte simma.
   Jag sitter och väntar på en tsunami som aldrig kommer, trots att det är det enda jag vill, det enda jag ber om, det enda jag saknar. Den som söker skall finna. Jag trodde aldrig att min saknad och längtan efter att få känna vattnet slå över mig, och förflytta mig ut till ovissheten, skulle kunna växa och bli så stor. Den är redan för stor. Jag känner smaken av megalomani och ändå vill jag att den ska växa sig ännu större. Breda ut sig. Jag kan inte simma!

   Jag ber om att nästa våg ska vara tillräckligt stor för att ta mig med sig. Jag ber om att varje litet dolt, förtorkat sandkorn som gömmer sig djupt inne i mitt sandslott ska få uppleva det som jag spelar upp inom mig varje dag. Men ingen svarar på mina böner. Ingen. Den som söker skall finna. Jag har sökt en utväg på fastlandet, jag har sökt svar från berg, grönska och jord. Jag söker nu mina svar i havet, bland vågor och bland strömmar. Den som söker skall finna. Min utväg är att kasta mig handlös i det hav som jag så länge trodde skulle kasta sig över mig. Låta mina sandkorn spridas ut i det oändliga. Frivilligt. Låta mina sandslott förgöras, slås sönder och befrias från sitt torra fängelse på land. Jag kan inte simma. Jag kan inte simma. Jag kan inte simma. Jag kan inte.

Martin säger (01:10):

mja, men jag fixar bara en sak

som jag borde gjort en anna dag...:/

Sofie säger (01:10):

haha

Martin säger (01:11):

såååå dålig på att panera!


alltså Martin, det är lugnt, du behöver inte stå och panera fisk 01.11 en torsdagsnatt!

"sebastian säger:

vi var jäävligt fulla, och jag fick förmig att börja banka på ett trumset som ett band hade lirat på (du vet väl hur det ser ut, men scenen stod längst fram så varenda jävel som satt och åt kunde inte undvika att se det..) sen började en vakt, eller lärare eller nåt att gorma på mig och jag höll på att ryka ihop med honom. var asarg haha, sen ville han slänga ut mig men älgen eller nån lugnade om honom och "tog hand om mig""

Nu är det så att min bror vill gå på min bal (dock inte med mig), bara för att få gå på en bal till och få en chans till att bli utslängd på! jag menar: det är ju faktiskt ett påbörjat projekt som han nu måste slutföra--

Anta att ingen vill gå med honom på balen, då måste han ju komma på ett sätt att planka in och vi diskuterar olika alternativ fram tills jag kommer på det enda bra alternativet:

"Sofie säger:

klättra in med stege till balkongen?

ÅÅÅÅÅH

värdens grej!!!!!

askgufpfjhkfowpqefdk

IUHJDKSLOPISPOLDEJGRCLDS

oishbncldpoewlgjrkmdö,lswpeonbgfmv,ölwped.lkitgmf

öäldkgföädlskgsödkgsdfkgsdöfkg

jag har vääääärldens idé

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

sebastian säger:

tänkte lite mer weddingcrashers-snyggt men stege funkar väl haha

Sofie säger:

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

sebastian säger:

!!!!!!!!!!!!!!!11

Sofie säger (00:43):

BRANDBIL. du åker brandbil in på balen, de hissar upp dig, du KLÄTTRAR in genom balkongen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

ASBRA JUE!?

århundradets idé!"

 

Jag sörjer din okunskap
även din ignorans

Mest sörjer jag min idioti

Och allas vår passivitet

Jag njuter av min förgängelse

Men hatar din

Jag roas av min blodtörstighet

Men gråter över din

731 långa dagar av självdementerande lögner. 731 dagar av ren och skär idioti. Du sa det som alla tänker, inkluderat jag själv, du sa det som alla förnekar: det var mitt fel. Det var mitt fel, mitt val. Mitt fel. Endast mitt. Karaktäristisk dumhet; idioti präglad av avsaknad av insikt och förstånd. 731 dagar av självförvållad smärta, 731 dagar av obeskrivliga, rättvisa, skuldkänslor.

   Jag fick det bekräftat, att det jag tänker stämmer. Det var mitt fel. Jag lät det hända.

   När ska alla andra sluta ljuga för mig? När ska ni sluta tro att sanningen skulle kunna skada mig mer än min egen skuld redan gör? När ska alla sluta med att försöka tvinga mig till att ljuga för mig själv? Det var mitt fel. Jag lät det hända. Nu får jag ta konsekvensen: skuld. Livslång skuld.

   Jag kommer aldrig att finna någon form av förståelse eller acceptans för mina handlingar, så vad finns det att bearbeta? Vad finns det att redan ut? - Det var mitt fel.