Paintspeeling

Jag ska berätta om den dagen när min mamma kom på mig med att röka.

Hon sa att hon trodde att hon hade sett mig växa upp och bli vuxen; till en kvinna. Hon sa att hon trodde att jag var förståndig, drack saft, cyklade på trehjulingar och aldrig tänkte på annat än skolarbete.

  
Jag var 18 år, drack vin, körde bil och tänkte på mänskligt beteende och politik. Hon sa att de som röker är 14 år, inte vet något om livet och inte kan ta hand om sig själva. Som hon, när hon var 14 år, rökte, inte visste något om livet och inte kunde ta hand om sig själv.

Hon skrek och grät om vartannat. Jag bara lyssnade på hennes desperata försök att lugna ner sig, och tänka klart. Hon lät som en fyraåring som suktade efter uppmärksamhet men inte lyckades få sin omgivning att notera hennes existens. Jag vägrade att trösta - som hon vägrade att trösta mig.

   
Hon kunde verkligen inte förstå hur naiv hon hade varit som inte hade förstått att jag inte var vuxen; helt plötsligt krympte jag, jag blev mindre än jag någonsin hade varit. Mina kläder blev minst tio storlekar för stora och jag var tvungen att luta huvudet långt bak för att kunna möta hennes blick. Jag visste redan innan att hon aldrig skulle kunna ta mig på allvar. Eller tala till mig som en vuxen. Nu var jag fem år, ville ha saft, cykla på min trehjuling och börja skolan.

  
Hon undrade varför jag hade ljugit, varför hon inte hade fått veta -jag har aldrig ljugit om att jag röker, jag har bara inte sagt något. Jag kan inte ens ljuga längre, jag vet inte hur man gör. Hon sa att det värsta man kan göra är att ljuga för sina föräldrar, för dem som bryr sig mest, och alltid ställer upp. Jag undrade om det var samma sak om man ljög för sina barn och sin man. Som hon hade gjort, men jag sa inget.

  
Hon brukade gå och "träna" eller "fika med väninnor" -i själva verket knullade hon en annan man. Han hette Johan, jobbade på Team Sportia och hade barn som var fem år, drack saft och cyklade på trehjulingar.

  
Hon som brukade avfärda mina tappra försök att tala om att allt inte var bra genom att förklara dem med sömnbrist, eller hormonella förändringar, avfärdade mig ännu en gång.

  
Hur ska jag kunna förklara för henne att hon har skapat sin värld helt baserat på hur hon vill att den ska se ut, hur hon vill att jag ska se ut. För henne handlar allt om hur det ser ut att vara. Jag ska vara fem år, dricka saft, cykla på trehjulingar och inte veta mer om livet än vad hon gör.

  
Hon uttryckte väl att jag aldrig fick röka hemma - nej, det skulle ju vara förkrossande om någon fick veta att hennes dotter, hennes dotter, rökte. Eller skulle det vara förkrossande om någon fick veta att hon har misslyckats med sin roll som mamma? (Hon kan inte längre berätta för alla på jobbet vilken perfekt dotter hon trodde att hon hade). Att hon inte har kunnat skydda sin dotter från tobakens och nikotinets farliga, onda spiral och alla vet ju att med tobak kommer alkohol. Hon har misslyckats med att hålla mig från dessa farliga flytande substanser som får alla unga kvinnor att bli våldtagna eller börja använda tyngre droger. Jag är säkert en knarkare också, det är det jag gör när jag träffar mina vänner: äter små konstiga piller eller sniffar namnlöst pulver. Jag krympte ännu en storlek.

   
Allt handlar om henne, om hennes rykte.

   
Jag är den av två barn som hon förväntas kunna skryta om på jobbet, för att upprätthålla sitt rykte om den perfekta mamman, jag är den som sköter mig, spelar i smålandslaget, dricker saft, cyklar på trehjulingar och inte tänker på annat än skolarbete.

  
Jag har lärt mig att om man ska klara sig, får man se till att göra det själv. Ska man förändra något, får man se till att göra det själv. Man gör alltid sina val helt själv. Nu har jag valt att börja röka; och hon har valt att vägra försöka förstå.

  
Hon frågad aldrig varför jag hade börjat röka, hon frågade bara hur jag kunde utsätta min kropp frivilligt för sådana dödliga ämnen, cancerframkallande ämnen. Jag ville förklara för henne att jag blir lugn av rökning, att jag mår bra av det, psykiskt, att jag struntar fullständigt i om jag dör i förtid. Men jag sa inget.

Jag skälver kraftigt av kölden. Har redan frusit fast i en själlös rutin och kan inte komma loss, hur mycket jag än försöker. Hur mycket försöker jag egentligen? Jag orkar inte. Mitt blod har redan förfrusit i mina ådror och allt jag kan göra är att vänta. Vänta på att jag ska förvandlas till en tung isklump, på att mina lungor ska låta luften bli till istappar som skjuter hål på mina celler. Utan celler - ingen människa. Cynism. Känslokyla. Vem ska värma mig? Vem ska hålla om mig och få mitt blod att pulsera igen? Snälla, tina mig med din närhet och låt mig få stanna hos dig. Snälla, ge mig en chans att känna värmen från blodet i min hand. Du, som en gång fick mitt hjärta att smälta:

Kom hem.

" Anarkister vill avskaffa alla fjortisar och ge männen fullständig frihet att våldta sina flickvänner och andra kvinnor . Anarkister vet att människan inte är god av naturen, då detta inte är ett grundläggande krav för en anarkistisk samhällsstruktur."   

http://sv.wikipedia.org/wiki/Anarkism#cite_note-3

 

En vandring förbi gårdagen

Ett famlande i kommande tider

En uthållighet formad av tillit

Ett avstånd så nära intill