Feng Shui
Jag är tjurig, som en godislös sexåring med kolik, förstora skor och tovor i håret. Ingenting jobbigt eller dåligt har hänt på länge; snarare tvärt om, så jag förstår inte varför jag är som jag är. PMS ska jag inte ha förens om 5-6 dagar, jag har sovit som en gris, ätit som en häst och duschat som en... val? Så vad är problemet?
Jag vaknade med samma tomma känsla som jag hade när jag somnade, sådär så att tiden liksom inte existerar och rummet jag befinner mig i står alldeles stilla. För stilla. Och nej, rum ska inte vara orörliga, de ska vara vid liv. De ska hoppa, snurra, spraka och knastra. Det är det som smittas av på oss, det är därför vi trivs bättre i vissa rum än i andra.
Den där känslan av minoritet och vanmakt, du vet? Som vi kan känna när vi inte blir tagna på allvar, när beslut fattas efter generalisering och därmed diskriminering. Jag är en minoritet i mitt rum, det är jag som bor mellan väggarna, inte väggarna som bor runt mig. Det är jag som kliver över tröskeln. Det är jag som passar upp på min säng, städar, pyntar och drar i snöret till persiennen.
Var sak på sin plats, sa Alfons pappa en gång. Det stämmer faktiskt inte bara ur ordningssynpunkt, utan ur flera andra synvinklar: skulle jag flytta på min lampa, eller mitt skrivbord, skulle rummet genast kännas disharmoniskt. Det där med feng shui alltså. Jag skulle vara tvungen att flytta på i stort sett alla möbler för att hitta tillbaka till den där rätta känslan i rummet igen. Det är alltså inte jag som bestämmer i mitt rum, det är mina möbler. De har kontroll över mig.
