Paintspeeling

Det är med både förtjusning och nyvunnen motivation jag ser fram emot skolstarten. Jag har inte riktigt förstått det där med att ha skolångest långt innan skolan har börjat. Det som vi kallar skolångest är något som kan komma smygande när högen med olästa böcker och ogjorda arbeten växer i takt med andra stressobjekt såsom redovisningar, prov, uppspelningar med mera. Att kalla rädsla och nervositet över hur jobbigt det stundtals kommer att bli för ångest, är fel. Självklart tänker vi oss in i situationen om en hektisk mycket-att-göra-period och känner oss stressade (rädda för?) inför den närmare framtiden, men det kan knappast kallas ångest, snarare just stress 

  

"Ångest är ett sinnestillstånd som karaktäriseras av rädsla eller oro, som ger kroppsliga uttryck. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fall beror ångesten på förändringar i hjärnan. I andra fall hör den ihop med andra medicinska problem eller psykist sjukdom"
  

Ångest är ett av alla våra ord som har fått en förmildrad betydelse som resultat av en överanvändning av ordet (precis som kärlek och hat). Så fort vi känner oss en smula nedstämda eller nervösa, kallar vi det för ångest.

   Sedan ett par år tillbaka har det blivit "inne" att må dåligt. Nu handlar det inte bara om stressade ungdomar i skolan, utan även bland vuxna. Vi ska ha så mycket att göra att vi inte hinner med att träffa vare sig andra eller oss själva. Vi ska helst ha gått in i väggen innan vi har fyllt 40 och vi sparar gärna läxor till sista dagen för att få en anledning till att klaga på överbelastning och stress.

   Ett behov av att alltid ha det värst, så att vi antingen 1. kan verka starka som individer när vi klarar av det, eller 2. för att söka sympati. Undantag finns såklart, som alltid, och det är inte alltid vi uppfattar stressade situationer likadant. Vissa tar det med en klackspark medan andra gräver ner sig totalt.

Ångest över skolan? - nope