Jag kan inte simma

Jag är något så klyschigt som en lång, djup, oändlig strand fullpackad med sten, sand, grus och lera. Men vad har du att analysera? - ett enda litet sandkorn. Vad har du att ifrågasätta? - flera hundra tusentals kubikmeter med oordnad lera. Jag är en strand till hälften täckt med vatten. Var sjunde våg kommer mot mig och dränker mig om så bara för ett par sekunder: jag kan inte simma.
   Jag sitter och väntar på en tsunami som aldrig kommer, trots att det är det enda jag vill, det enda jag ber om, det enda jag saknar. Den som söker skall finna. Jag trodde aldrig att min saknad och längtan efter att få känna vattnet slå över mig, och förflytta mig ut till ovissheten, skulle kunna växa och bli så stor. Den är redan för stor. Jag känner smaken av megalomani och ändå vill jag att den ska växa sig ännu större. Breda ut sig. Jag kan inte simma!

   Jag ber om att nästa våg ska vara tillräckligt stor för att ta mig med sig. Jag ber om att varje litet dolt, förtorkat sandkorn som gömmer sig djupt inne i mitt sandslott ska få uppleva det som jag spelar upp inom mig varje dag. Men ingen svarar på mina böner. Ingen. Den som söker skall finna. Jag har sökt en utväg på fastlandet, jag har sökt svar från berg, grönska och jord. Jag söker nu mina svar i havet, bland vågor och bland strömmar. Den som söker skall finna. Min utväg är att kasta mig handlös i det hav som jag så länge trodde skulle kasta sig över mig. Låta mina sandkorn spridas ut i det oändliga. Frivilligt. Låta mina sandslott förgöras, slås sönder och befrias från sitt torra fängelse på land. Jag kan inte simma. Jag kan inte simma. Jag kan inte simma. Jag kan inte.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0