Paintspeeling

Den, som så ofta, efterlängtade helgen är här. Min längtan har till största del bestått av längtan efter vila, gitarrspel och umgänge men det tog bara någon timma innan jag blev rastlös. Abstinensen efter gitarr och musik dämpades visserligen en aning och kvar står nu längtan efter att få umgås, skratta och trivas. Den där vilan också då,men den får snällt vänta.

Jag har höga förväntningar på kvällen, jag är nog ganska bra på det - att ha höga förväntningar alltså.
Kanske därför jag blev så besviken idag. Allt var inte lovat, men jag tog nog för givet att ett av orden skulle hållas. Det gjorde det inte. Bortglömd, igen. inte ens en liten ledtråd kunde få personen i fråga att komma ihåg. Det var inte så att jag förväntade mig en trygghet eller någon form av övertygelse, snarare låg min förväntan i ett försök. Ett försök till en framtida vänskap? om blott så försvarslös och ytlig... men ett försök. Jag vill inte alltid vara den som tar initiativ till allt. Jag vill att någon ska vilja lära känna mig, men det är väl kanske lite för mycket begärt, jag vet inte. Därimot vet jag att det är alldeles för mycket förväntat att vänta mig en ursäkt. Personon har ju som sagt glömt (eller ignorerat) och personen är inte den som ber om ursäkt. Egentligen är personen ganska självupptagen men förnekar det genom att verka omtänksam och intresserad av andra. Jag hoppas att jag har fel.

Jag är för hård mot min omgivning.