Paintspeeling

Idag blir jag gammal. Vuxen. Egentligen tycker jag inte att vi blir vuxna om vi inte känner oss vuxna. Tyvärr har Jag nog faktiskt kännt mig vuxen alltför många gånger för att anse mig själva vara barn. Hm. Mina erfarenheter av livet har såklart påverkat min mognad och utveckling, om det är bra eller dåligt vet jag inte än. Problemet är dock att "unga vuxna" anses vara barn fram tills dess att de är gifta, har egna barn och fast inkomst. Kommer vi att tas på allvar av "våra äldre" innan vi blir den äldsta generationen? -Jag tvivlar starkt. "Gammal och vis" har alltför hårt spikats fast på våra hjärnors anslagstavlor. Vem har sagt att den som är äldst har mest erfarenhet eller kan mest? Jovisst, den som har fler år på nacken har väl förmodligen varit med om en hel del, men det behöver väl inte betyda att alla upplevelser ska värderas lika högt? Visserligen brukar jag undvika att värdera erfarenheter så ofta det går men i detta sammanhanget tror jag faktiskt att vad som har upplevts spelar större roll än hur mcket som har upplevts. Hur ofta har vi inte sett igenom våra föräldrar eller lärare? Hur ofta har vi inte tänkt: " varför är alla vuxna så oförstående och inskränkta?" Hur ofta har vi inte tänkt: "Han/hon förstår verkligen inte någonting!". Vem har bestämt att vi ska lita mer på någon med ett högre antal levnadsår än på oss själva? "Allt lärare säger är sant och det är så vi ska tycka". Jag tror att jag kan lära mig minst lika mycket av en femåring som en sjuttiofemåring. Våra värderingar har blivit inprogrammerade i våra chip redan när vi såg världen för första gången. Vi är skrämmande dåliga på att kritisera det vi blir intalade, helt enkelt för att vi inte vill inse att det inte är våra egna åsikter. Den bristande förmågan att våga ta reda på vad vi egentligen tycker har tryckt undan förmågan att ta ansvarför våra egna värderingar. Jag är väl medveten om att alla mer eller mindre vill tro att de förstår allt om allting. Jag är inget undantag. Jag står fast vid att allt vi är, finns i vårat eget sinne. Vi kan aldrig bli något vi inte själva tycker att vi är, därimot kan vi låta andra styra hur vi ska tycka. Vi kan aldrig lita mer på någon annan än vi litar på vår egen förmåga att förstå hur vi värderar upplevelser.